Var hos läkaren igår som sa att jag var uttorkad och hade lite låga antal vita blodkroppar. Sämre blodtryck men bara halvrisigt som hon sa i alla fall, så jag överlever. Blev beordrar att gå och dricka en kaffe med mycket mjölk i alla fall för att få i mig något eftersom jag sa att det är okej att dricka för mig. Så det gjorde jag. Imorgon capio. Är så himla nervös för att det inte ska bli som jag förväntar mig. Önska mig lycka till snälla...

Min kropp är så svag just nu. Orkar bara sitta i soffan och kolla på tv. Har målat naglarna. Håller på med paketkalendrar och fortsätter på min stickning. Sen kommer kvällen ha gått och det blir äntligen måndag. Ska till läkaren, tömma mitt skåp på praktiken och sen ska mamma vara ledig från jobbet för att barnvakta mig.

Var och vägde mig hos sjuksköterskan idag igen. Hade gått ner två kg till sen förra fredag. Lycka, misslyckande, skräck. Hon undrade om jag fick i mig något alls, pratade om inläggning men typ psyk och det aldrig i livet. De bryr sig inte ens om man äter eller inte så då kan jag lika gärna vara hemma.

Remiss har gått vidare till Scä också, åh vad jag älskar det stället...

Nu ska jag dricka mitt kaffe och kolla på julklappar!

Jag var hos studievägledaren idag i skolan. Utbildningen går inte att lösa så jag måste helt enkelt ta uppehåll. Måste bli sjukskriven. Känns som jag skrivit under min egen dödsdom idag. Känns så fruktansvärt tungt att lämna min underbara klass. Men jag ska försöka vara positiv. Eh... Ja nu är jag ledig i alla fall. Ligger hemma med tända ljus och dricker julmust.

Fick tid på Capio på onsdag. Receptionisten var trevlig i alla fall och min läkare är så jävla bäst. Hade okej puls och blodtryck så det var bra. Ska få provsvar på måndag då jag ska tillbaka till läkaren. Varför är det enda som upprepas i mitt huvud att jag måste gå ner mer mer mer innan Capio. Hatar att jag förstör mitt liv.

Jag är tjock. Jag vill inte ha hjälp. Behöver inte gå till någon jävla läkare. Vem försöker jag lura? Nej mamma jag ser inte ut som ett vandrande skelett, om det ändå vore så väl.

Självklart var läkaren sjuk. Hatar den där jävla mottagningen. Ringde vårdcentralen istället och blev uppringd av min husläkare som jag gillar. Alltid lika roligt att behöva dra sin historia på t-centralen medan man försöker ta sig till jobbet. Lyckades hålla det lagom hemligt. Hon hade inga tider men skulle skjuta lite på andra patienter så jag fick komma imorgon. Älskar dom. Miljoner gånger bättre.

Idag har jag gjort absolut ingenting. Nervös för imorgon ifall läkaren är dum i huvudet, har träffat på för många sådana. Den gamla har i alla fall slutat tack och lov, så jag hoppas denne är bättre. Har lovat att min mamma ska få följa med, nu när jag är myndig hatar hon att ingen får säga något till henne om inte jag gett tillstånd. För att jag vet hur maktlös hon känner sig när jag inte ens vill ha hjälp egentligen. Så jag försöker ta emot hjälp. Försöker stänga alla dörrar till att ljuga, smussla och förstöra mig själv. 

Önska mig lycka till.