Jag ska bli frisk nu. Så nu ska jag inte skriva ett ord mer i den här skitbloggen. 

Ingen förtjänar att vara sjuk, inte jag heller.  

Varför ska det vara så förbannat svårt att börja äta bara? 

På mötet igår med dietisten kom vi i alla fall överens om att jag skulle komma på lunchgrupp vid fyra olika tillfällen. Har redan varit på det en gång och gillade  det inte, men det var inte med samma personal och ett annat koncept. Jag tror att det här kommer att passa mig bättre. Hoppas jag i alla fall.

Önska mig lycka till. 

Glad. Jag är glad idag. Jag kunde skratta under mitt samtal. Jag kunde se hur sjuk jag varit, är. Nu är det bara maten som saknas. Måste börja äta bättre. Jag måste. 

Känner mig... hoppfull? Känns som en... susande känsla i magen. En lycklig känsla. Vet inte om jag känner igen känslan längre. 

Hopp blandat med ångest. Kunde inte sova igår som vanligt, eftersom jag skiter i att ta min medicin eftersom det ändå inte är så viktigt att jag sover när jag bara är ledig ändå. Eller egentligen är det ju det, kroppen behöver tiden för att reparera sig själv.  

Jag kanske kan klara detta liv ändå. Kanske.  

I går kväll kände jag mig... lycklig. Jag gick upp och allt kändes okej. 

Jag känner mig inte ens så tjock idag.

Det känns som en helt ny upplevelse. Hoppas det håller i sig, snälla låt det göra det.  

När jag ska sova är det som om min hjärna hänger upp sig. Den vägrar sluta tänka. Den vägrar sluta tänka på hur mycket jag hatar mig själv och hur mycket jag vill gå ner i vikt. Låg och vred mig i sängen. Ville gå upp och ta livet av mig. Grät under täcket. Hängde ner med huvudet mot golvet. Ja sådana där normala saker man håller på med på nätterna. Somnade i alla fall till slut i gryningen och vaknade sedan vid elva. Ganska utvilad faktiskt. 

Hade inte tänkt äta frukost idag men familjen hade gjort en brunch med scones och jag är väldigt svag för det, tyvärr. Så jag åt en hel scone med smör och ost och fick sedan panik och kräktes upp maten igen. Fast jag kräktes alldeles för långt efter måltiden så det har ju inte ens någon effekt. Jag vet hur korkat det är, det är inte ens effektivt. Men när man har ångest så det gör ont i kroppen går det inte att hejda sig. Det går inte.

Just nu känner jag mig så trött på hela skiten. De sa att det skulle bli bättre om man började äta. Nu äter jag, och är tjock och det känns inte alls ett skit bättre. Tvärt om.  

Jag vill inte bli frisk. 

Det handlar inte bara om att jag känner mig som världens fetaste person. Det handlar inte bara om att mina jeans börjar sitta tight och att man inte ser alla revben.

Varje gång jag tänker tillbaka, på tiden jag var som sämst, och att jag äter nu så känns det som ett stick i hjärtat. Som en sorg. Som om ens vän var död, eller djupt saknad. Det går inte att förklara. 

Hur kan man sakna en vän som skadar, slår och skriker på en?

Kanske för att det är den enda man till hundra procent kan lita på.