Jag tänker mycket, hela hela tiden. På döden, på livet, på mitt liv, på min kropp, på allt jag hatar med mig själv, sånt jag gillar med mig själv. Jag tänker hur bra livet kan vara men hur rädd jag är, hur jävla livrädd jag är för allt. För framtiden. Vad som kommer att hända, hur jag kommer att må.

Jag tänker på hur mycket saker jag gjort som jag ångrar. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och magen knyter sig. Alla dagar jag gick runt i ett töcken av svält, hur jag led när jag tvingade mig själv att ta långa promenader när jag inte ätit på dagar, hur meninglöst det var. Jag tänker på dagen jag försökte ta livet av mig, varje litet steg från när jag svalde tabletterna, till ambulansen, till akuten och intensiven till att bli inlagd på psyk. Och de konstiga veckorna där i en dimma. 

Men på utsidan mina vänner, så syns ingenting av det här. De flesta tycker att jag verkar glad, att jag ser glad ut. Att jag är stark, inte så skör att jag går sönder nästan varje dag lite grann. Jag går upp varje morgon, sminkar mig, klär på mig med omsorg, gör det jag ska, träffar mina vänner. Allt för att inte visa, för det går inte. Och alla går på det. 

Snart är det november. Skönt. För då har mitt liv ett mål. I sommar ska jag flytta hemifrån. Åh gud låt sommaren komma fort. Ska lägga undan 10 000 kr så jag har till hyran de månader jag inte pluggar. Att flytta hemifrån är min räddning men jag är så jävla rädd för det. För allt jag lämnar bakom mig. Hur ska det gå för min fina familj? Men vad kan jag göra samtidigt? Jag kan inte bo hemma hela livet. 

Fy fan vilken ångest jag har. Jag är så tjock dessutom. Imorgon ska  jag för i helvet träna. Jag måste! Klockan är inte ens elva en men jag står inte ut med mina tankar, så god natt.  

7 november

Fortfarande ångest. Dock är det på sätt och vis bra för då blir jag knappt hungrig. Fast jag orkar inte mer egentligen. Har ätit bra i flera dagar. Alltså bra som i lite. Idag har jag i princip bara ätit ***. Är lite hungrig, men man bara tänker på något som får magen att vända sig in och ut av ångest så går det. Ska bli smal. 

Hej någon,

Jag vet inte vem jag skriver till utom mig själv kanske. Jag skriver för att jag vill förklara, berätta om allt som hänt och hur det är i mig. 

Jag växte upp med mina föräldrar, jag var ensambarn ganska länge och jag var så himla lycklig. Jag minns mest en del av våra gamla lägenhter, Fredhälls klippor och parker och bassänger där jag lekte. Hur jag satt i mammas knä på stranden med mitt kritvita hår och hästar och kattungar. Hur vi lekte och hur familjen var hela världen. 

Sen blev man äldre och insåg att det fanns andra där. Fast jag gillade aldrig riktigt någon för det förstod aldrig mig, och jag förstod nog aldrig riktigt dom. Jag försöket anpassa mig, men gjorde aldrig riktigt det och det kändes som att jag aldrig riktigt passade in. Bytte skola två gånger och till slut efter många år hittade jag så fina fina vänner. Jag var glad då. När jag var tretton kanske. Trots att jag hade ångest redan då. Svårt att andas med ångest.

Sen blev man äldre igen. Världen vidgade sig ytterligare lite sådär. Plötsligt var det så mycket man skulle leva upp till. Man skulle ha bra betyg i skolan, vara söt, snygg och smal och lyckas med allt. Vara rolig och alla skulle gilla en. För vem är man annars? Ingen? Mina föräldrar började gräla. HELA tiden. Jag gick sönder. Medan jag granskade mig allt mer kritiskt i spegeln. Jag började svälta mig, gick runt som i ett vakuum tills mina föräldrar blev så arga på mig att jag började äta igen. 

Sen gick livet bara utför. Fast jag höll ihop, utåt. Jag åt, fast jag varvade med svält och att kräkas men jag åt och gick aldrig ner i vikt. Jag hade bra betyg i skolan, mvg i de flesta ämnen. Fast jag var aldrig nöjd med någonting. Jag var populär, men jag hatade alla och jag visste att jag egentligen inte passade in. För det är inte jag. Det här är inte jag. Jag skar mig, i låren för att de var så tjocka och ingen skulle någonsin få se dom ändå. Det var så jag tänkte. 

Sen kom hösten efter lyckoruset på studenten. Det var då jag gick sönder på riktigt. Jag orkade inte hålla ihop längre. Jag slutade äta. Sen hamnade där jag är idag. Nu vet jag inte riktigt. Jag är glad. Men jag är så osäker, det är så mycket som hänt. Så mycket som spökar där.

Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. 

Mina föräldrar. 

Mina föräldrar som jag älskat hela mitt liv. Mina föräldrar jag lekt i träden med på somrarna, mina föräldrar som väckte mig med ficklampa när jag fyllde två för att jag tyckte att det var onödigt att vakna, mina föräldrar som älskat mig över allt annat, skrivit fina brev till mig och gjort pärlhalsband till mig.  

Mina föräldrar som sårat mig mer än några andra människor. Som inte alls funnits där för mig och gjort mig sjuk.  

Kära 15åriga jag. 

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, men också så mycket jag skulle vilja ha ogjort och saker jag önskade att du aldrig fick uppleva.

Mycket av det som händer nu. Och som kommer att hända är inte ditt fel, du vet om det, men vad du inte vet är att det inte finns någonting du kan göra. Allt som händer omkring dig är inte kontrollerbart. Tvärtom är världen ett enda stort kaos.

Men det går att leva med. Och det går att vara ledsen. Det är helt okej att vara ledsen. Det är till och med bra. Gråt så mycket du bara kan. Slå dig, tumla omkring i gräset utan att tänka på gräsfläckar och drick med dina vänner. Plugga inte så mycket, det finns viktigare saker i livet än bra betyg. För du kommer klara dig ändå.

Kära 15åriga jag. Bestäm dig inte för att gå på en diet. Börja inte äta nyttigt för att gå ner i vikt. Du kommer ändå inte lyckas, utan kommer bara dras in i en spiral. Som pågår i fem år till. Fast till slut kommer du bli smalare och smalare. VIlja bli luft och försvinna iväg i luften. Det är inte värt de där låga siffrorna på vågen för du kommer bara önska något helt annat. Du kommer bara famla runt i mörkret.

Kära 15åriga jag... Jag vet inte ens vad jag ska säga. Håll ut bara, och jag önskar att jag kunde krama om dig just nu för att säga att du är bäst och att du duger.