Jag blir arg över andras vänner, som låtsas bry sig så mycket och finns där. De finns där, på sms, på facebook. På ett bekvämt avstånd utan att behöva anstränga sig det minsta lilla. Så fort det blir för läskigt, så fort det innebär jobb försvinner det. Men vet ni, livet är jävligt läskigt. Det är jobbigt. Ibland outhärdligt. Men det är också underbart och framförallt bara en gång och det vi har är varandra. Det enda som egentligen spelar någon roll är det faktum att vi gör det tillsammans, på gott och ont. 

Så för i helvete, lägg er själva åt sidan lite. Åk till sjukhuset, håll hennes hand för hon behöver det. Hon behöver veta att ni finns där på riktigt. Det är vad jag gör för mina vänner. Allt. Är deras familj och hjärta när inte deras räcker till inte eller orkar slå. Visst, det är tungt men jag vet att de gör samma sak för mig sen. 

Och kan ni inte göra det. Sluta låtsas finnas där.  

December. 

Jag älskar december, jag älskar julen. Jag älskar alla ljus, julgranar, hysteriska julsånger och julfilmer. Stämning, snö och isiga gator.

Förra året vid den här tiden var allt så himla annorlunda, och jag är så glad att jag inte är där. Vissa dagar har jag aldrig mått så dåligt och vissa dagar har jag varit så glad att jag vill skjuta upp genom taket.

December är slutet på någonting, och början på någonting mycket bättre.  

(raderad bild)

Här är jag. I våras när jag var för smal och så himla olycklig. 

Jag kanske ångrar denna bild. Men jag tänker låta den ligga upp ett tag i alla fall. För att visa, att man inte ska skämmas. Inte skämmas för att man mår dåligt, för att man mått dåligt. Att man kan förändras och att man kan må bättre. 

Ibland funderar jag på att lägga upp en bild på mig själv. Fast å andra sidan varför det? Det är ganska skönt att kunna skriva vad jag vill och det finns ingen risk att någon vet att det är jag. Men ändå kan jag tycka, vad har jag att dölja? Att jag har mått dåligt? Ja, det har jag. Det är inget jag skäms för. Visst skäms jag för saker jag skrivit och saker jag gjort. Men det är inte vart jag står idag. Och det är jag stolt över. 

Denna helg har jag fått höra att jag är omtyckt, att jag är vacker, att jag är underbar, att jag är fin. 

Jag önskar bara att jag kunde få tro på det. Verkligen få känna det.  

Att jag inte bytte gymnasium. Att jag inte berättade för någon hur dåligt jag mådde. Att jag slutade äta. 

Men jag skulle aldrig vilja ändra det. För det har gjort mig till den jag är nu. Jag ser det som en... tillgång. Nu gör jag det.  

Det var en gång en flicka som inte gillade sig själv.

Inte sina blonda lockar.

Inte sina blåa ögon.

Inte sina röda läppar.

Så hon slutade äta.

Men det går ju inte, sa de andra.

Men jag är så ledsen, 

Jag lever i ett mörker.

Men det finns ett ljus, sa de andra.

Fast flickan kunde inte hitta det.

Men en dag tog dom hennes hand,

och ledde henne dit. 

Alltihopa,

hennes blonda lockar, 

blåa ögon och röda läppar. 

I går gick jag igenom min gamla hårddisk. Jag skulle leta efter bilder på min familj, det enda jag hittade var bilder på mig. Bilder på mig ur alla olika vinklar. Hundratals. För att titta efter ryggraden, revbenen, allt det jag eftersträvade. Nu ser jag bilderna och vill bara gråta. För att jag känner mig tjock, men framförallt för att jag blir så ledsen för att jag inte såg då vad jag ser nu. Hur jag ser helt död ut i ansiktet. Det ser ut som jag inte sovit på tre månader. Min kropp ser helt slut ut. Hela jag är som en skugga. Sen slog det mig hur jävla egoistisk jag varit. Ett helt år med nästan bara bilder på mig. 

Men nu är det slut. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut. Jag får höra att jag är vacker, även om jag inte tror på det. Men det spelar ingen roll. För människor gillar mig ändå, hör och häpna. Och jag ska göra saker med mitt liv. Jag ska gå klart min utbildning, vidareutbilda mig och göra allt det jag älskar. Sen ska jag åka utomlands, rädda världen. Vara tacksam för att jag kan öppna ett kylskåp, och där finns faktiskt mat.