Mina dagar inlagd bestod mest i att ligga i sängen, gråta, få mediciner, bli dragen till matsalen för att äta och ännu mera gråta. 

Jag fick inte prata med en psykolog en enda gång under hela vistelsen. Men en skötare där, han var verkligen världens bästa. Medan jag grät tills jag nästan dog berättade han massa saker. Att det skulle bli bra. Att jag var stark. Att det inte var konstigt att jag mådde som jag gjorde, att jag ståt ut för länge men nu kom allt.

Han sa en annan bra sak också. När jag sa att jag tyckte att jag ver helt värdelös så frågade han vad jag mätte det i egentligen. Guld? Pengar? Och jag kunde inte svara. På vilket sätt är jag inte värdefull egentligen?

I går blev jag i alla fall utskriven och nu är jag hemma. Men jag får inte vara ensam så jag ska resa bort med min mamma. Jag har ingen lust med någonting alls, inget alls. Vill fortfarande bara att alla ska låta mig dö. Men jag fortsätter ta mina lugnande och försöker andas.

Och jag är glad av erfarenheten på något sätt. Att den där skrämmande platsen med galningar. Den var inte så skrämmande. Och folk var inte så galna. Det var bara helt vanliga människor som hamnat fel på olika sätt, precis som jag. Och personalen brydde sig verkligen, brydde sig om mig hela tiden.  

Jag vet inte om du känner igen det här, jag hoppas verkligen inte att du gör det, för det betyder att du också varit där. I det nattsvarta där vart man än vänder sig så finns bara väggar, samtidigt som tiden är så oändlig och allt är så stort och ogripbart. När det ligger som tjära i hela bröstet och en explosion av tankar i huvudet skriker att nu går det inte längre. 

I tisdags bestämde jag mig verkligen för att jag inte ville leva. Men någonstans långt där inne fanns ändå något, som sa åt mig att kämpa. Att du måste se soluppgången en gång till i alla fall. För det var det första du såg när du föddes och vaknade på BB. Så jag lät min terapeut ringa min mamma, som kom och hämtade mig och tog med mig till psykakuten.

Jag satt där i väntrummet, apatisk, eller jag satt inte jag låg i min mamma knä som ett litet barn. För jag behövde vara liten igen. Att sitta där var nog inte som jag tänkt mig. Jag trodde det bara skulle vara galningar överallt som skrek och kaos. Men det var ganska sansat. Med lite annorlunda inslag kanske, som ett par som kom in och kvinnan var upprörd över att hennes man tyckte att hon skulle läggas in där. Hon var även övertygad om att han skulle lämna henne. Senare blev de dock goda vänner igen. Men hon såg inte heller galen ut. Inte jag heller.

Efter en stunds väntetid fick jag komma in och prata med en skötare. Berätta att jag inte ville leva. Hon sa att hon inte förstod hur jag kände, men att hon hade respekt för det, och jag tyckte det var så himla bra. Det är så många som säger att de visst vet hur det känns att alla nog tänkt tanken någon gång. Men det är inte så. Jag har lärt mig att skilja på det där nu, när man kanske tänker tanken och när man verkligen vill dö. Sen fick jag i alla fall träffa en läkare som bestämde att jag skulle läggas in. På ett annat sjukhus. Så jag blev körd dit och sedan kom jag till avdelningen.

Allt var så konstigt. Dom gick igenom mina saker, plötsligt var jag bakom en låst dörr och hade ett blått plastarmband. Jag hade en säng på ett sjukhus som tillhörde mig. Plötsligt kände jag mig så... himla himla galen. Eller kanske normal och att jag inte hörde hemma där. När mamma gått la jag mig i sängen och grät och grät, fick sedan gå på ett fem minuter långt läkarsamtal. Göra en undersökning. Fick en atarax. Fick veta att de skulle kolla oss när vi sov varannan timme och sedan fick jag imovan och propavan och somnade olycklig. 

Nu har jag blivit inlagd, på psyk. För att jag sa att jag ville dö. Fullproppad med tabletter nu, så för stunden känns det bra och jag är lite groggy. Ska skriva mer sen när jag blir utskriven.

det finns dom som hellre krälar i skam än ber om en hjälpande hand

så bär mig fram

står du vid min sida fast det jag gjorde var dumt?

bäst att du håller mig hårt för jag har en tendens att ramla

Jag lever, eller så här: jag är vid liv. 

Idag ska jag plugga. Sen ska jag på födelsedagsfest och middag. Jag ska bli full och kanske somna i en snödriva på vägen hem. Det vore bra. 

Missade lunchen med min behandlare idag för att det var fel i tunnelbanan. Som vanligt. Stod nästan och grät på tunnelbanestationen för att jag var så arg, så jävla arg. När jag var en halvtimme sen ringde hon och sa att det blev för lite tid så jag åkte hem, gick som en apatisk zombie och dunkade ner i sängen. Grät i två timmar. Åt. Grät i en timme till. 

Livet har aldrig känts så tung som nu. Och det värsta är att jag inte ens kan förstå varför, varför? Är det något fel på mig?

Tro på mig och önska att jag överlever helgen. För det vill jag egentligen inte.  

Idag ringde min behandlare och frågade hur jag mådde. Och jag kröp upp i soffan, snörvlande som en 14-åring, med telefonen tryckt mot örat. Jag sa som det var. Att det inte alls är bra. Att jag inte alls ser någon poäng med att äta. Att livet lika gärna kunde ta slut. Och först sa hon att jag kunde ringa henne imorgon så att hon kunde säga åt mig att äta. Sen ville hon att jag skulle komma och äta lunch med henne imorgon. Så jag sa att ja jag kommer. Sen la vi på och jag la mig på sängen och bara grät och grät och grät så högt och mycket. Nu svider mina ögon. Men jag måste återgå till livet nu. Hålla skenet uppe för min familj. 

Det går inte bra för mig just nu. Fick kväljande dricka två näringsdrycker på SCÄ och jag ville bara gråta hela tiden. Jag sa att jag inte vill leva mer, att jag inte tycker att livet är roligt längre. Så jag ska dit på tisdag igen, så ska vi diskuter fortsatt terapi, dagvård, läkarbesök och bla bla. Och så ska hon ringa mig halv tre imorgon. För att se att jag lever antar jag. Jag kommer att leva då. Fast ibland önskar jag att jag inte gjorde det. 

Jag skäms och hatar mig själv för att jag skriver det här. Men jag vågar inte säga det till någon, så jag skriver det här. För jag ska ur det här, det här också.