Jag har precis kommit hem efter att ha varit bortrest med mamma, och mormor, och kusiner, och moster och systrar. Jag blir galen av att vara med dem ibland, så många på en gång på små ytor flera dagar. Men samtidigt älskar jag det. Jag känner mig inte så jävla ensam när jag är omgiven av dem. Allt känns som om det är okej för en liten stund. Som att jag har en plats i världen. Jag känner så på dagarna med mina vänner också. Men sen kommer alla ensamma kvällar. Alla ensamma morgnar. 

Fast i morse när jag vaknade strök mamma mig över ryggen.

"Du vet att du äter för lite va?"
Jag tryckte ner ansiktet i kudden. Orkade inte prata om det. Orkar inte prata om att hon tycker att jag är alldeles för smal. Att jag måste börja äta mackor till frukost. Att hon tycker mitt hår blivit tunnare, men det har alltid varit tunt. Jag lovar och svär mamma. Jag lovar att ta hand om mig. Bli den dotter jag borde vara. 

Jag kan inte hjälpa det bara. Att jag är så rädd för livet. 

I natt drömde jag att jag var gravid. Att jag skulle få en bebis, någon gång i framtiden snart. Och jag var så glad men samtidigt så rädd och så skulle det ju födas mitt när jag gick i skolan fortfarande. Och hjälp jag är ju inte vuxen än, eller ska jag vara det? Men ändå, att få ha något i magen. Det bästa som finns barn.

Vaknade och kände mig lättad, samtidigt lite besviken. För det finns inget jag hellre vill än att ha en familj. Någon som älskar mig. Fina barn att komma hem till varje dag. Större drömmar än så har jag inte. 

Problemet är bara att ingen någonsin kommer älska mig. Ingen kommer någonsin vilja gifta sig med mig. Vara med mig för resten av livet. Tyvärr. 

I natt vaknade jag efter en dröm och bara grät och grät. Önskade att jag haft någon att krama, någon som kunde ta hand om mig. Men jag är stor nu. Vuxen. Jag ska ta hand om mig själv. Klara att äta, betala räkningar, tvätta i rätt temperatur och framförallt överleva och hålla skenet uppe. Inte gråta, inte bryta ihop.

För varje kväll känns det som mitt hjärta ska brista. Som den djupaste ensamhet och för att världen är som den är. Varje morgon går jag upp igen. Klär mig i svart, sminkar mig svart. Lagom. Redo att ta hand om världen.

Jag trodde aldrig att ett djur, en pälsig sak på fyra ben som inte säger mycket skulle kunna betyda så mycket. 

Men nu känns det som om någon bara rivit ut mitt hjärta, klöst i det för att försöka krossa det. Känns som en del av det saknas. Som ett hål. Fan alltså. 

Snälla lev igen. Snälla lilla hundhjärta börja slå igen. 

Legat på knä på golvet, med händerna kring min lilla hund. Klappat, smekt och viskat till honom. Att jag älskar honom. Att han får det bättre nu. Sagt hej då. 

Sen fick han sprutan, hans hjärta slutade slå och hans blick försvann. Fan vad ont det gör i hjärtat. Helt otroligt jävla sjukt mycket. 

Gråt inte för att jag är död 
Du har min röst 
den finns i dig 
den kan du höra när du vill 
Du har mitt ansikte 
min kropp 
Jag finns i dig 
Du kan ta fram mig 
när du vill 
Allt som finns kvar 
av mig 
är inom dig 
Så är vi jämt tillsammans 

- Barbro Lindgren

Kan jag få leva om mitt liv. Leva om tiden. Vara med om allt igen. Vara barn, vara lycklig. Gör allt jag gjort rätt fel och allt jag gjort fel rätt. 

För jag förstår så mycket mer nu. Vet så mycket mer om livet, det kunde blivit bra nu om jag fick göra om det. Nu får jag leva med mina misstag, resten av livet. Fast de är nog vad som är jag. Och därför älskar jag alla mina misstag. 

Gråter och gråter just nu, det bara kom och jag vet inte hur jag ska få stopp på allt det onda i mig. Tagit två atarax och hoppas på att somna snart. 

Jag tycker att jag är så jävla bortskämd, för jag har verkligen ingenting att klaga på egentligen. Visst jag har haft svåra tider, jag har haft föräldrar som skadat mig och jag har skadat mig själv. Men nu, allt är bra. Jsg ser inte vanskapt ut, inte egentligen även om jag tycker det själv. Varför kan jag inte se det? Varför kan jag inte tycka det? 

Ska till psykiatern imorgon, hoppas på att få lägga till fluoxetin till mina mediciner och dessutom hantera mina egna mediciner igen. Förövrigt gillar jag inte den läkaren alls. 

Hej då. 

Jag har nog accepterat att jag kommer nog aldrig bli helt glad igen. Det är liksom inte en del av mitt liv. 

Utan jag får leva med det som är mitt liv. Att stundtals vara lycklig. Ständigt leva med att hata min äckliga kropp. Mitt fula ansikte. Mitt värdelösa jag. Men utan att skada mig själv. Utan att vara destruktiv mot mig själv, utan att svälta mig, utan att försöka ta livet av mig. 

Jag får acceptera det. Så en dag, kanske, kanske blir det bättre.