Så sliten efter den här helgen. Vill bara ligga i sängen i koma men saker måste göras, världen rör sig oavsett om jag ligger eller står. Som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Igår fick jag träffa mitt rödhåriga hjärta. Dricka vodka tillsammans. Dansa hand i hand som om tiden inte fanns. Sen kom stunden när vi var tvugna att säga hej då. Och jag hatar att säga hej då.

I natt vaknade jag efter en dröm och bara grät och grät. Önskade att jag haft någon att krama, någon som kunde ta hand om mig. Men jag är stor nu. Vuxen. Jag ska ta hand om mig själv. Klara att äta, betala räkningar, tvätta i rätt temperatur och framförallt överleva och hålla skenet uppe. Inte gråta, inte bryta ihop.

För varje kväll känns det som mitt hjärta ska brista. Som den djupaste ensamhet och för att världen är som den är. Varje morgon går jag upp igen. Klär mig i svart, sminkar mig svart. Lagom. Redo att ta hand om världen.

Sitter på nattbussen hem fast jag är inte alls trött. Busschauffören lyssnar på radio "never ending story". Never ending story som mina tankar. Jag tänker alltid alltid alltid och det är det som gör mig till min egen värsta fiende. Men det är också det finaste jag har.Ikväll har jag druckit rosa champagne med mina vänner som är min familj. Varit på hemmafest. Suttit i en hotellbar. Häromdagen ringde mamma och klagade på att jag gått ner i vikt. Kanske jag har, men för en gång skull känner jag mig bra. Fin, nästan.Imorgon ska jag vara vuxen igen. Städa min lägenhet. Damma av allt gammalt i mitt liv.

Jag trodde aldrig att ett djur, en pälsig sak på fyra ben som inte säger mycket skulle kunna betyda så mycket. 

Men nu känns det som om någon bara rivit ut mitt hjärta, klöst i det för att försöka krossa det. Känns som en del av det saknas. Som ett hål. Fan alltså. 

Snälla lev igen. Snälla lilla hundhjärta börja slå igen. 

Legat på knä på golvet, med händerna kring min lilla hund. Klappat, smekt och viskat till honom. Att jag älskar honom. Att han får det bättre nu. Sagt hej då. 

Sen fick han sprutan, hans hjärta slutade slå och hans blick försvann. Fan vad ont det gör i hjärtat. Helt otroligt jävla sjukt mycket. 

Gråt inte för att jag är död 
Du har min röst 
den finns i dig 
den kan du höra när du vill 
Du har mitt ansikte 
min kropp 
Jag finns i dig 
Du kan ta fram mig 
när du vill 
Allt som finns kvar 
av mig 
är inom dig 
Så är vi jämt tillsammans 

- Barbro Lindgren

Var och hämtade mina journaler på SCÄ idag. 33 sidor. Mitt livs värst år, min jävla kamp mot allt minimerat till 33 sidor. Jag har nog aldrig känt mig så förminskad som när man läser. Fast jag vet att det är så man skriver journaler, allt ska inte stå. Bara huvuddrag. Det var i alla fall jobbigt att läsa den. Massa minnen kommer tillbaka. Kanske kan skriva lite ur den här på bloggen, en del. 

Dessutom hade jag fått lite nya roliga eventuella diagnoser som "depressionstomhet", vilket man verkar ha vid borderline. Och ja personlighetsstörning. Alltid nya överraskningar. 

mamma. att ha och ha haft.

Kan jag få leva om mitt liv. Leva om tiden. Vara med om allt igen. Vara barn, vara lycklig. Gör allt jag gjort rätt fel och allt jag gjort fel rätt. 

För jag förstår så mycket mer nu. Vet så mycket mer om livet, det kunde blivit bra nu om jag fick göra om det. Nu får jag leva med mina misstag, resten av livet. Fast de är nog vad som är jag. Och därför älskar jag alla mina misstag.