Ingen bra helg direkt. Har känt mig ledsen och hatat mig själv ännu mer än vanligt. Jag vet inte ens riktigt varför. 

Ute regnar det, och har åskat och blixtrat och jag sitter med tända ljus. 

Känner mig konstigt ensam, jag är verkligen inte ensam. Jag har min familj, släkt, underbara vänner. Jag har allt det där. Ändå när jag går här i min lägenhet, är det som om det bara är jag och min lägenhet och mina tankar som faktiskt finns. Det enda jag kan lita på 100% till att det inte försvinner.  Fast jag kan ju också försvinna iväg. 

bli full med ens bästa vänner.

Jag vill bara gråta just nu. Vill bara krypa ner i golvet och försvinna iväg någonstans. Känns så där i kroppen när det bara åker runt som något ledsamt obehagligt. Som gör att jag inte riktigt vet var jag vill eller om jag ens vill. 

Har varit jättelycklig de senaste veckorna, de senaste dagarna. Inte varenda sekund, inte varenda minut men jag har varit glad. Och när det gäller mig är det ett så fruktansvärt stort framsteg. Men när det där ledsna kommer tillbaka hela tiden känns det liksom lite hopplöst, som att jag inte riktigt litar på att allt kan bli bra. Även om jag vet att det blir bättre. 

Äntligen har hösten kommit och allt det där jag har väntat på. Jag hatar helger, hatar att sitta hemma och ha tid. Tid att lägga ner på att tänka och ha ångest. Känna efter hur min kropp känns och springa till spegeln hundra gånger på en dag bara för att kolla, för att kontrollera. För att sedan ibland bryta ihop i sängen. 

Sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost, dricker mitt kaffe nu och lyssnar på musik. Önskar att jag var någon annan. Söt, smal, en bra människa. Men det är jag inte. Så jag får bara acceptera det. Duscha och försöka sminka över hela mig själv. För ikväll ska jag på fest. 

Jag dog i våras. Efter att ha blivit nedbruten långsamt år efter år. 

Sen återuppstod jag. Jag började vara vid liv, började leva. 

Idag. Ett halvår senare, mår jag ganska bra. Jag måste säga att när jag famlade mig runt i mörkret trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma och jag ville inte att den skulle komma heller. Visst jag har en lång väg kvar. 

Men jag vill leva, verkligen leva.