Mådde så illa i går så att jag inte kunde äta middag. Lite oklar anledning förutom att jag tror att det är kroppens paradoxala sätt att säga att jag äter för lite. Genom att göra mig så illamående att jag inte kan äta. Jippi. Så resten av kvällen var jag trött och olycklig tills jag fick min GT. Ja men jag får fan skylla mig själv. Och på min dumma hjärna som ljuger för mig, ständigt. 

Nu sitter jag och gör klart skolarbete och lyssnar på Lux Aurumqe, världens finaste låt så här års. Vaknade halv tre idag, kul att vara vaken en timme innan det blir mörkt när man tänkt gå upp tidigt för att hinna plugga. Ska snart åka till bästa vännen och äta middag och sen ska vi tända ljus på kyrkogården. 

Hoppas ni får en fin allhelgonnadag. 

Trodde aldrig att jag skulle överleva veckan men det gjorde jag! Och nu är det helg och jag ska hem till min barndomskompis och titta på This is England 86' och sen ska jag Halooweenfesta hela helgen. Jag överlevde. Jag lever.

I går var en bra dag. Umgicks med fina klassen, fina vänner på stan och jag klarade saker i skolan. Åkte hem, sov, gick på bio. Blev ingen lunch med föräldrarna igår heller så istället gick jag runt fina årstaviken för jag älskar alla löv på hösten.

Ingen kommer att rädda mig. Jag måste rädda mig själv, ta hand om mig själv och det ska jag göra.

Jag har precis kommit hem efter att ha varit bortrest med mamma, och mormor, och kusiner, och moster och systrar. Jag blir galen av att vara med dem ibland, så många på en gång på små ytor flera dagar. Men samtidigt älskar jag det. Jag känner mig inte så jävla ensam när jag är omgiven av dem. Allt känns som om det är okej för en liten stund. Som att jag har en plats i världen. Jag känner så på dagarna med mina vänner också. Men sen kommer alla ensamma kvällar. Alla ensamma morgnar. 

Fast i morse när jag vaknade strök mamma mig över ryggen.

"Du vet att du äter för lite va?"
Jag tryckte ner ansiktet i kudden. Orkade inte prata om det. Orkar inte prata om att hon tycker att jag är alldeles för smal. Att jag måste börja äta mackor till frukost. Att hon tycker mitt hår blivit tunnare, men det har alltid varit tunt. Jag lovar och svär mamma. Jag lovar att ta hand om mig. Bli den dotter jag borde vara. 

Jag kan inte hjälpa det bara. Att jag är så rädd för livet. 

Ångest ikväll. För att jag gillar att vara ensam, men känner mi så ensam. Konstig kombination. Vill bara bo i ett stort hus med massa människor på en gång. Så att man kan vara ensam tillsammans. Precis så vill jag ha det. 

Imorgon kväll är det fest hos en tjej i min klass. Ska komma dit med rödvin. Sätta mig i ett hörn och bli full. Skämt åsido ska jag faktiskt inte alls det, tänkte ta med till henne. Ska måla naglarna. Sminka mig svart. Rött läppstift. Sätta upp håret. Svart klänning. Ska vara skitsnygg, för det är det enda jag kan. Fast jag är ful. 

Halvmåne i natt. Höstlöv som faller och åh vad jag älskar hösten. Vad glad jag är att jag lever, även om det är svårt ibland. 

Så sliten efter den här helgen. Vill bara ligga i sängen i koma men saker måste göras, världen rör sig oavsett om jag ligger eller står. Som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Igår fick jag träffa mitt rödhåriga hjärta. Dricka vodka tillsammans. Dansa hand i hand som om tiden inte fanns. Sen kom stunden när vi var tvugna att säga hej då. Och jag hatar att säga hej då.

Kan jag få leva om mitt liv. Leva om tiden. Vara med om allt igen. Vara barn, vara lycklig. Gör allt jag gjort rätt fel och allt jag gjort fel rätt. 

För jag förstår så mycket mer nu. Vet så mycket mer om livet, det kunde blivit bra nu om jag fick göra om det. Nu får jag leva med mina misstag, resten av livet. Fast de är nog vad som är jag. Och därför älskar jag alla mina misstag. 

Jag dog i våras. Efter att ha blivit nedbruten långsamt år efter år. 

Sen återuppstod jag. Jag började vara vid liv, började leva. 

Idag. Ett halvår senare, mår jag ganska bra. Jag måste säga att när jag famlade mig runt i mörkret trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma och jag ville inte att den skulle komma heller. Visst jag har en lång väg kvar. 

Men jag vill leva, verkligen leva.