I går var det så fint när alla skrek och var glada på stan. Tunnelbanan var fullare än någonsin och alla sjöng, och spelade musik och trängdes. Det är så fint med Stockholm ibland, att vara med alla människor och skrika och dansa på gatorna och sen sätta sig på en kaj och se när solen går upp tillsammans. 

jag har aldrig känt mig så mycket som en levande fettklump, aldrig lika mycket insett att det är sant. i sommar ska jag bli smal igen, för det här äter upp mig. 

jag drömmer om att få vara en av de där fantastiska smala vackra människorna. med vackert hår och stora leenden och glittrande fester och picknickar i gräset. 

för att jag med ord inte längre kan förklara hur jag mår. alla ska veta hur mycket jag försöker, försöker att må bra. men det går inte. men jag lever som om jag vore vid liv. 

En sak som gör mig vansinnig, det är alla dessa Pro-Ana-hemisdor/bloggar. Det handlar inte om att de skriver om sådant som kan uppmana till ätstörningar, på den punkten är jag själv inte heller helt oskyldig. Men PRO ANA, att vara för anorexi. Att vara för att folk ska svälta sig till döds, att vara för att unga flickor ska börja svälta sig och förstöra sina liv, helt vansinnigt. Sen förstår jag också att alla som kallar sig detta inte är onda människor, de kanske inte menar till att uppmana andra. Men snälla kalla er inte då pro-anna, tänk i alla fall över vad det är att kalla sig pro-ana. 

Anorexia är en fruktansvärd sjukdom, jag har lidit av det mer eller mindre i 7 år och trots behandling och trots att jag idag har en hälsosam vikt är det något som följer med mig hela tiden. Varje dag tänker jag på det, varje dag hatar jag fortfarande min kropp och jämför mig med när jag var underviktig. Kan jag förhindra att någon ens kommer in i dessa banor, för det är så svårt att ta sig ur totalt. Kan jag förhindra att någon resten av livet går runt med dessa tankar på grund av att man börjar banta som jag gjorde när jag var 14 år, så skulle jag göra vadsomhelst för detta. 

Att man med ätstörningar har rätt ha bloggar om detta, trots att det kan trigga andra, måste man få fortsätta ha rätt till. För det gör att man kan få skriva av sig saker man bär på, att man kanske kan komma i kontakt med andra som vill bli friska och stödja varandra. Att jag själv bloggade för att peppa mig själv att gå ner i vikt, ja det är väl kanske inte vad jag är mest stolt över. Och jag är uppriktigt sagt ledsen för att det kan ha påverkat andra. Jag såg ju vad jag gjorde mot min egna lillasyster. Givetvis har ju andra människor också ett eget ansvar, att inte gå in på dessa sidor om man vet att man har en skörhet. Men alla vet inte det, jag visste inte det, jag hade kanske aldrig klarat det utan alla jävla tips jag fick på sådana sidor.

Snälla, uppmana inte er själva, eller andra till svält. Sök hjälp istället, för ni förtjänar så jävla mycket att må bra, och det går. Att svälta sig själv är ingen lösning, och ärligt talat kommer ni ändå aldrig kunna hålla den vikten eller förr eller senare tvingas gå upp igen om man inte vill dö, eller ha ett förjävligt liv. 

Jag är i alla fall anti-ana, det är väl det enda jag kan säga. 

Ibland tycker jag att psykiatrin är så underbart förlegad, eller kanske inte förlegad, men väldigt enkelspårig. För det är så många som faller igenom och som ingen plockar upp förrän de verkligen ligger med ansitket nere i gruset. Alla dom där som är "duktiga". Alla dom som sköter sina jobb, sina studier, träffar sina vänner och faktiskt fungerar. Det är som att dom inte räknas och jag kan inte för mitt liv förstå hur en psykiater kan vara så trångsynt. Att inte förstå att människor är så fantastiskt olika, att man kan se ut hur som helst och känna precis vad som helst.

Vet inte hur många gånger jag fått höra att jag ser ju ut att må bra, fast det var så långt ifrån sanningen man kunde komma. Tydligen ska man stå på ett broräcke för att någon ska förstå det man försöker säga. 

Snälla. Förstå det. 

Någon annan som också haft upplevelser av det? 

Jag tänker mycket, hela hela tiden. På döden, på livet, på mitt liv, på min kropp, på allt jag hatar med mig själv, sånt jag gillar med mig själv. Jag tänker hur bra livet kan vara men hur rädd jag är, hur jävla livrädd jag är för allt. För framtiden. Vad som kommer att hända, hur jag kommer att må.

Jag tänker på hur mycket saker jag gjort som jag ångrar. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och magen knyter sig. Alla dagar jag gick runt i ett töcken av svält, hur jag led när jag tvingade mig själv att ta långa promenader när jag inte ätit på dagar, hur meninglöst det var. Jag tänker på dagen jag försökte ta livet av mig, varje litet steg från när jag svalde tabletterna, till ambulansen, till akuten och intensiven till att bli inlagd på psyk. Och de konstiga veckorna där i en dimma. 

Men på utsidan mina vänner, så syns ingenting av det här. De flesta tycker att jag verkar glad, att jag ser glad ut. Att jag är stark, inte så skör att jag går sönder nästan varje dag lite grann. Jag går upp varje morgon, sminkar mig, klär på mig med omsorg, gör det jag ska, träffar mina vänner. Allt för att inte visa, för det går inte. Och alla går på det. 

Du är det finaste 
Jag letar efter ett ord
ett helt nytt ord
ett ord som ingen 
någonsin hört
Jag letar efter ett ord
som betyder
att du är det finaste 

Av: Hans & Monique Hagen, översättning Barbro Lindgren