Gick en promenad förut och jag trodde jag skulle dö, massor av gånger. Bara falla ihop i skogen och så skulle allt vara över. För varje ny uppförsbacke som kom slog mitt hjärta hårdare och hårdare. Förlåt kroppen. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis till IKEA med pappa. Köpa det sista som behövs till mitt hem. 

Men det är så jobbigt för det enda jag känner för är att vara ensam. Promenera ensam. Läsa ensam. Titta på tv ensam. Bara vara ensam, bara behöva lyssna på mig. Men jag tänker inte ge hän åt den känslan, för det slutar aldrig bra. Bara att stå ut tills det känns bra. Bara fortsätta äta, bara fortsätta leva. 

Fake it 'till' you make it. 

havet.

I morse i tidningen (som är några dagar gammal) läste jag om en mamma vars son tog livet av sig för femton år sedan. Han var 20 år, precis som jag var när jag försökte, när jag ville dö. 

Jag grät mig igenom hela artikeln, för det var så hemskt att läsa om hennes sorg. Hur hon lärt sig leva med sorgen men aldrig kommit över den. Och hur det på golvet stod;

 "Jag önskar jag hade orden. Det är inte för er skull jag gör det här för min skull. Jag älskar er alla. Älskar dig mamma. Älskar dig mamma."

Hur mycket jag vill dö, tänker jag aldrig aldrig mer ens komma i närheten av tabletter. Det är bara att stå ut, gråta och skrika och stå ut. 

Idag när jag skulle hämta mina mediciner hos sjuksköterskan ville hon att jag skulle väga mig först. Och det gick jag dum som jag är med på. Fan jag vägde så pinsamt mycket. Resten av dagen ville jag bara gråta, och vill fortfarande för jag känner mig så misslyckad. Tvingar mig själv att gå ute varje dag, göra någonting för att inte bara bli liggande i sängen och gråta. 

Men jag känner att allt är så tröstlöst just nu. Det känns inte som att det finns någon hjälp att få, utan det jag har insett om livet, så är det bara. Jag vet att det inte är rationellt, men det är så det känns. Som att man faktiskt upptäckt att tavlan på väggen är grön, medan alla andra försöker övertyga en om att den är blå. Fast jag ser ju med egna ögon att den är grön. Hur kan man då ha så fel? 

Nu har jag i alla fall fixat internet här hemma. 

klänningar.

Nu är jag hemma från min resa, hemma ensam i min lägenhet igen. Det känns så oändligt skönt att bo ensam, bara jag. Bara mina saker, som får ligga överallt om jag vill det. Jag kan lämna framme dagboken på köksbordet, glömma att gömma bort alla mina hundratals listor och tabeller över saker och ting som inte borde sparas egentligen. 

Så ja, jag trivs ensam. Men de senaste dagarna har den där gamla paniken börjat krypa över mig igen. Varför lever jag? Jaha, fyra timmar kvar till klockan är 10. Sen kommer kvällen, sen natten, och sen nästa dag. Den där obehagliga meningslös känslan som kan få mig att vilja hoppa ut genom fönstret. Att bita ihop hjälper inte, att gråta hjälper inte för det är den där ångesten som kommer inifrån och bara river sönder allt i sin väg. 

Kaffe, 7-up light och sojamjölk. Är det som befinner sig i mitt kylskåp och det som får befinna sig på min meny. Bara en liten stund, bara några dagar, sen lovar jag att sluta. Jag vill bara gå ner några kilon. Eller egentligen handlar det inte ens om det. Utan bara den där jävla ledan på att vara jag. Behöva se mig själv i spegeln varje dag. 

Om jag kollapsar, om jag dör, då blir jag lättad. 

Jag går sönder varje dag varje sekund, men det ser ingen.

Någon gång förra sommaren, kring midsommar var det en dag jag inte ätit något och vi skulle äta pizza. Jag var så förstörd av hunger så jag åt, säkert en hel och sen efterrätt för jag hade redan tappat kontrollen. Det började krypa i kroppen och jag kände magen stå åt alla håll. Jag gav mig ut, joggade en bit ut i skogen. Där kräktes jag upp allt för att sen springa i en halvtimme till. Det enda jag kunde tänka var hur tjock jag skulle bli. Och att jag skämdes så jävla mycket.Så äckligt, så sjukt man kan bete sig.