Jag ser dina magra ben,

varenda ben på din överkropp.

Allt det där jag drömde om en gång,

har du nu. 

Och jag vill bara gråta,

för jag ser bara det svarta i dina ögon nu.

Hur liten och bräcklig du är,

hur jag misslyckats.

Med att skydda dig, 

att göra dig lycklig.

För du förtjänar allt. 
Stjärnor, himlar, snö,

solar, gräs, glassar,

glädje.

Allt.

Förlåt. 

Det här var jag för ett halvårsen. Men inte längre. Tack gode gud, men det känns fortfarande. 

Okej.. Sann historia.. Yeah.

Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.

Ref x2:
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Har en farsa som är världens största egoist
Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist
Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Ref x2:
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.

Ref x2:
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Lyssnar på världens bästa låt just nu, dricker kaffe med tända ljus och försöker bara finnas. För det är okej att bara finnas. Min syster mår inte bra, min lilla lilla syster och det känns förjävligt. Det gör det. Men jag måste finnas för henne. Vara stark för hennes skull. Hon ska aldrig få må som jag gjort. 

Usch, jag har verkligen haft en skithelg. Egentligen en ganska bra men jag har mått så himla himla dåligt. Men nu känns det bättre faktiskt. Även om det lite beror på att jag äter sämre, vilket gör att jag mår bättre. Så himla dålig och värdelös och meningslös lösning. Men ibland vet man inte vad man ska ta till för att må bättre. Men jag vill bli sådär smal igen. Jag kan inte förneka det. Fast jag får får får inte.

Nu ska jag bege mig iväg på dagens äventyr med musik i öronen och försöka glömma. 

Älskar så många. 

Jag har röda märken på min arm för att jag borrade ner naglarna så djupt. 

Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka. På tomhetens botten står vi på toppen. 

Var på samtal i morse. Jag hade inte varit hos henne på flera veckor så allt bara rann ur mig. Hur hopplöst allt känns, hur jag hatar mig själv. När jag skulle gå stannade hon mig och frågade om jag faktiskt haft planer på att ta livet av mig. Jag sa att jag inte haft några planer, men att jag ibland kunde få mina infall. Hon sa att jag skulle ringa henne då. Och att jag kunde ringa någon slags jour annars. Jag behöver inte oroa mig för dig i helgen då? Jag sa nej. Skrattade lite och önskade henne en trevlig helg. Fast ibland önskar jag. 

Ikväll ska jag supa mig full. Det är min enda plan just nu för jag går sönder. 

En gång drömde jag om att bli smal. Lättare än luft och dyrkad av alla, fast det blev inte så. Jag blev smal men låg i sängen på kvällarna med sömnmedel i kroppen och trodde varje natt att jag skulle dö. Att mitt hjärta till slut skulle stanna. 

Nu drömmer jag om att få ett bra liv. Att få känna mig nöjd med mig själv. Att få träffa någon jag älskar och som älskar mig och att få barn. Att få ett jobb jag trivs med. Att bli lycklig. Det är vad jag drömmer om.  

Svarta jeans. Mina favoritsmycken, två stycken. Tofs. Converse. Min kofta från London. Nu längtar jag efter snö.