En sak jag dock har svårt att släppa är rädslan för att folk inte ska gilla mig. Att de ska tycka att jag är tråkig, eller ful eller för tjock för att vara värd att umgås med. Framförallt för tråkig eller ointressant. Lika tråkig som denna blogg, som förövrigt är så långt ifrån det som är jag egentligen. 

Mitt hjärta känns vissa dagar som ett stort tomt hål. Där någonting har funnits och där något borde finnas. 

Men jag är samtidigt så himla lycklig. Jag är så glad att mina mediciner har hjälpt. Jag är så glad att jag fått prata med så bra psykologer. Jag är glad att jag har så fina vänner och så fina skola och så fin familj emellanåt. Jag är glad för att jag fick träffa en viss person idag.

Sen när det där tomma och gråa och läskiga kommer så tänker jag att det är helt okej. Att det är okej att må dåligt, det är inte jordens undergång. Kanske är det lite min personlighet att inte bara vara en sådan där ständigt så himla glad person och det kanske också är okej.

Nu vill jag leva. Äta och tillåta mig det för det finns verkligen ingen poäng med att inte äta. Inte ens för att bli smal, för i slutändan måste man ändå gå upp i vikt igen om man inte tänker dö eller förstöra hela sitt liv. Tack alla som trott på mig och stöttat och funnits. Och jag är inte arg på er som inte funnits där, för nu vet jag att ni inte var värda det i alla fall.  

Halloweenfest igår. Jag pratade, jag vågade lita på att alla inte bara ska vilja springa iväg när jag kommer för att jag är så tjock och ful. Istället pratade folk faktiskt med mig också. De kom fram till mig. Folk gillar mig, eller tror jag ibland i alla fall även om jag inte vågar hoppas för mycket. Men kan det vara så att jag kan vara omtyckt fast jag inte är underviktig och väger alldeles för lite och håller på att försvinna? Kanske är det så att jag får ta plats på jorden. Att jag är värd den plats jag tar upp. Inte för att jag känner så, när jag mest känner mig som ett stort fruktansvärt fläskberg som jag själv skulle vilja springa ifrån. 

Men bara en insikt, att ingen annan direkt verkar bry sig. 

Dansade, och drack och åt chips (vilket jag ångrade) och åkte hem på tunnelbanan tillsammans med de andra och blev nästan ivägsläpad på efterfest fast jag ville hem. Gick upp på natten och spydde för att jag och min kropp inte verkar komma överens riktigt, men jag gjorde det inte med flit. Framsteg där också. 

Ikväll ska jag åka till en kyrkogård och tända ljus för att det är så vackert, och försöka påminna mig om att jag är levande och att jag ska fortsätta vara det. 

Mina syskon ger mig så mycket glädje, så mycket kärlek och så mycket skuld och ansvar. 

Jag älskar mina två småsyskon över allt annat. Jag kommer alltid finnas där för dom. De ska alltid ringa mig mitt i natten när de druckit för mycket och jag kommer och hämtar dem. När deras första pojkvänner gör slut ska de komma hem till mig och äta glass och gråta i min soffa.

Men jag skäms för att jag inte alltid kunnat finnas för dem på det sättet jag ville. Att jag oroade dom genom att sluta äta. Idiot är vad jag är för det. Samtidigt har jag tagit för mycket ansvar, för det har gått ut över mig för att andra inte klarat av att ta hand om dem som de förtjänar.

Fast jag skiter i hur jag mår och hur det ska vara och bör vara. Jag ska alltid finnas för dem ändå.  

jag har alltid drömt om förståelse, om kärlek och att människor ska tycka om mig. Inte bara som den man står ut med, den som är helt okej och trevlig. Jag vill vara söt, jag vill vara smal och jag vill bara att någon ska tycka om mig på det där villkorslösa sättet. För mina föräldrar ger mig inte det. Men vem vill?

Käkar morötter och dricker te och försöker fundera på hur man ska stå ut. Kanske ska äta lite popcorn snart, för att jag är sugen på det. Sug på den anorexia! Övertygar och övertalar mig själv om att allt kommer att bli bra. Att okej, nu får allt vara fruktansvärt. Nu får det vara som att krypa igenom en jävla mörk och våt tunnel. För jag vet att på andra sidan där finns något helt underbart. Och ibland finns det faktiskt fönster där i tunneln. Där ens vänner står, som man kanske mer och mer känner att dom älskar en. Kvistar med rönnbär som trillar in och skvallrar om hur fantastiskt det är där ute. Förut kröp jag bara där. Låg snarare där mitt i tunneln. Jag ville ingenstans. Bara ligga där och försvinna. Men det ska jag inte nu. Jag ska ut. Jag ska vidare. Trots att mina knän kommer att skrapas upp hela vägen. 

Gråa byxor. Svart linne. Lång kofta. Svarta skor.