Jag drömmer om att allt bara ska få kännas bra. Allt. Snälla?

Jag orkar inte behöva gå upp på morgonen och önska att jag inte skulle vaknat, i alla fall inte som mig själv. Imorgon ska jag träffa min behandlare. Det var jag som ringde och ville prata med henne. Men nu skäms jag. Så onödigt, jag är så onödig. Så känner jag ikväll. 

Men runt handleden sitter i alla fall armbandet som betyder allt. 

Jag känner mig otillräcklig. Ful. Tjock. Gnällig. Förstår inte varför någon gillar mig, verkligen inte. Fast egentligen tror jag inte att någon gör det. 

Oj, nu kom jag på att jag glömt ta mina anitdepp idag. Kan det påverka humöret så här snabbt? Jag tror inte det. Men man kan ju hoppas. För idag känns inget bra. Bara när jag vaknade i armarna på min pojke. Fast sen började tankarna igen. Att han antagligen lämnar mig vilken sekund som helst. 

Hej någon,

Jag vet inte vem jag skriver till utom mig själv kanske. Jag skriver för att jag vill förklara, berätta om allt som hänt och hur det är i mig. 

Jag växte upp med mina föräldrar, jag var ensambarn ganska länge och jag var så himla lycklig. Jag minns mest en del av våra gamla lägenhter, Fredhälls klippor och parker och bassänger där jag lekte. Hur jag satt i mammas knä på stranden med mitt kritvita hår och hästar och kattungar. Hur vi lekte och hur familjen var hela världen. 

Sen blev man äldre och insåg att det fanns andra där. Fast jag gillade aldrig riktigt någon för det förstod aldrig mig, och jag förstod nog aldrig riktigt dom. Jag försöket anpassa mig, men gjorde aldrig riktigt det och det kändes som att jag aldrig riktigt passade in. Bytte skola två gånger och till slut efter många år hittade jag så fina fina vänner. Jag var glad då. När jag var tretton kanske. Trots att jag hade ångest redan då. Svårt att andas med ångest.

Sen blev man äldre igen. Världen vidgade sig ytterligare lite sådär. Plötsligt var det så mycket man skulle leva upp till. Man skulle ha bra betyg i skolan, vara söt, snygg och smal och lyckas med allt. Vara rolig och alla skulle gilla en. För vem är man annars? Ingen? Mina föräldrar började gräla. HELA tiden. Jag gick sönder. Medan jag granskade mig allt mer kritiskt i spegeln. Jag började svälta mig, gick runt som i ett vakuum tills mina föräldrar blev så arga på mig att jag började äta igen. 

Sen gick livet bara utför. Fast jag höll ihop, utåt. Jag åt, fast jag varvade med svält och att kräkas men jag åt och gick aldrig ner i vikt. Jag hade bra betyg i skolan, mvg i de flesta ämnen. Fast jag var aldrig nöjd med någonting. Jag var populär, men jag hatade alla och jag visste att jag egentligen inte passade in. För det är inte jag. Det här är inte jag. Jag skar mig, i låren för att de var så tjocka och ingen skulle någonsin få se dom ändå. Det var så jag tänkte. 

Sen kom hösten efter lyckoruset på studenten. Det var då jag gick sönder på riktigt. Jag orkade inte hålla ihop längre. Jag slutade äta. Sen hamnade där jag är idag. Nu vet jag inte riktigt. Jag är glad. Men jag är så osäker, det är så mycket som hänt. Så mycket som spökar där.

Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. 

Den här veckan har varit en bra vecka. En sån där vecka allt går så bra att man bara väntar på när fallet kommer. För ju högre man klättrar på den där stolen för att nå upp ju hårdare faller man sen ner på kakelgolvet. Så har mitt liv alltid varit, fast kanske blir det inte så den här gången? Kanske finns någon som kan hålla emot och fånga. 

Veckan har gått så snabbt. Jag har jobbat mycket hemma, träffat många och varit på kbt-grupp. Nästan gråtit lite och varit arg på min behandlare i telefon. Inte för att jag sa någonting, men det var det jag var. Hatat mina lår, hatat mitt ansikte, hatat mitt hår. Ätit antidepressiva som vanligt och ibland velat hoppa ner från bron på vägen hem. Konstigt det här, med livet.  

Du bryr dig bara om dig själv,

säger du.

Fast varje jävla sekund av mitt liv,

försöker jag.

Se till att andra är lyckliga,

och herregud har du det bra nu?

Fyra vita väggar stirrar ner på mig,

hånar och är helt tomma.

Dinosaurien på mobilen som ett löfte,

som jag vet aldrig kommer bli sant.

Ångesten griper tag i mig jag slår över mina armar.

river i dem när jag istället borde få blomma.

Fast det är nog så,

lycke är inget för mig.

Dina ögon ser alltid föbi mig någonannastans,

och det förstår jag. 

I handen skrynklar jag,

en blå förgätmigej.

Var med gruppen idag på SCÄ, kan skriva mer om det imorgon. Det jag känner mest för att skriva om just nu är vad psykologen sa då vi gjorde övningar kring att visualisera oss själva som gamla. Vad vi ville att någon sa till oss när vi var 90. 

"Vad vill ni bli ihågkomna för, vill ni att det enda som ska stå på er gravsten är 'jag var ju i alla fall smal'"

Så himla sant. Så himla sant.

Jag är så glad, lite kär samtidigt som jag varje dag går sönder. Men jag bygger upp mig själv. Bit för bit.  

Min handväska kan innehålla precis allt. Man bär med sig allt det som är viktigt för dagen och sådant som bara råkat hamna där och bara råkar hänga med. Men vanligt förekommande är:

• plånbok
• nycklar
• mobil + hörlurar
• en bok
• läppstift/läppglans/lypsyl
• kurslitteratur i något slag
• papper
• pennor
• kollegieblock
• tamponger
• gamla kvitton och annan värdelös skit...

I onsdags var jag på den där gruppen, det kändes väl bra... Fast jag vet inte. Som vanligt förstår jag inte hur det ska kunna hjälpa mig. Skrev till min behandlare och sa att jag ville träffa henne också. För att fast jag är så glad så känner jag mig så trasig. 

Fast vet ni, ett tag trodde jag nog att jag var den enda trasiga i den här världen. Att alla andra var lyckade och glada. Fast så är det inte. Och det har jag ju vetat hela tiden egentligen.

Men jag ska bli bra. Frisk. För att kunna göra andra friska och för att jag vill leva det här livet. Av hela mitt hjärta.