Jag är tjock. Jag vill inte ha hjälp. Behöver inte gå till någon jävla läkare. Vem försöker jag lura? Nej mamma jag ser inte ut som ett vandrande skelett, om det ändå vore så väl.

Ett bmi på under 17.5 och jag känner mig fortfarande som världens fetaste. Önskar att denna jävla anorexi ville släppa taget, inte suga mig ner djupare än gång till. Så här lite har jag aldrig vägt, jag vågar inte visa överkroppen för någon för det är mest ben fast massa fett också. Fick en beredskapstid hos läkaren på måndag. Ännu någon som ska försöka fixa mig. Låg på soffan och grät och frös idag tills kvällen kom och jag skulle på släktkalas.

Ja allt är som vanligt. Mina föräldrar försöker få mig att flytta hem igen, bo hos dem var annan vecka för att kunna övervaka vad jag äter. På sätt och vis vill jag, men ändå. Aldrig i livet. Dom överdriver så himla mycket. Om bara mina händer ville sluta kännas som isbitar. 

Ska som sagt träffa sjuksköterskan på psykmottagningen imorgon. Dom vill väga mig, sen kommer inget mer hända. Vad ska jag göra sen resten av dagen? Jag vet inte. 

Nu är det i alla fall helg för min del och jag är så jäkla lättad. 

Min vardag känns bättre. Känns inte längre som att varje arbetspass typ är som att jag ska dö. Känner att jag faktiskt kan något, i alla fall ibland. Även om jag bara räknar ner timmarna till helgen.

Åt middag med min far och mina systrar. Ville gråta efter halva portionen men jag tog mig igenom nästan hela. Mamma säger att jag tappat kontrollen. Att jag aldrig varit så smal. Att jag är svag. Att jag tappat hår. Hon vill att jag ska flytta hem igen. Men hon har fel. Jag mår bra. Bara bra. Ska ha vägning på fredag för första gången på evigheter och vågen lär ju gå sönder. Så känner jag för mig själv. Peace out.

Mådde så illa i går så att jag inte kunde äta middag. Lite oklar anledning förutom att jag tror att det är kroppens paradoxala sätt att säga att jag äter för lite. Genom att göra mig så illamående att jag inte kan äta. Jippi. Så resten av kvällen var jag trött och olycklig tills jag fick min GT. Ja men jag får fan skylla mig själv. Och på min dumma hjärna som ljuger för mig, ständigt. 

Nu sitter jag och gör klart skolarbete och lyssnar på Lux Aurumqe, världens finaste låt så här års. Vaknade halv tre idag, kul att vara vaken en timme innan det blir mörkt när man tänkt gå upp tidigt för att hinna plugga. Ska snart åka till bästa vännen och äta middag och sen ska vi tända ljus på kyrkogården. 

Hoppas ni får en fin allhelgonnadag. 

Jag är tjock och kommer alltid vara. Säg inget annat. 

Jag hatar mig själv. Hatar vad jag gör mot mig själv, att jag inte bara kan sluta att vara så jävla destruktiv. Bara våga leva och ta risker. Istället för att stirra på mina lår. Jag förstör allt. För alla. Förlåt. Jag som hade kämpat så hårt för att nå dit jag var. Har lovat alla att jag äter ordentligt, fast det gör jag inte. Nu väger jag för lite igen. Och är så äckligt missnöjd med det samtidigt som anorexin bara skriker av lycka. Låt mig bli fri. 

Men jag är lycklig, i alla fall ganska. Jag är faktiskt det. Jag är glad, men livrädd. Glad men känner mig så ensam och ibland kommer mörket bara bakifrån och kramar om en in i minsta nerv. 

Jag har precis kommit hem efter att ha varit bortrest med mamma, och mormor, och kusiner, och moster och systrar. Jag blir galen av att vara med dem ibland, så många på en gång på små ytor flera dagar. Men samtidigt älskar jag det. Jag känner mig inte så jävla ensam när jag är omgiven av dem. Allt känns som om det är okej för en liten stund. Som att jag har en plats i världen. Jag känner så på dagarna med mina vänner också. Men sen kommer alla ensamma kvällar. Alla ensamma morgnar. 

Fast i morse när jag vaknade strök mamma mig över ryggen.

"Du vet att du äter för lite va?"
Jag tryckte ner ansiktet i kudden. Orkade inte prata om det. Orkar inte prata om att hon tycker att jag är alldeles för smal. Att jag måste börja äta mackor till frukost. Att hon tycker mitt hår blivit tunnare, men det har alltid varit tunt. Jag lovar och svär mamma. Jag lovar att ta hand om mig. Bli den dotter jag borde vara. 

Jag kan inte hjälpa det bara. Att jag är så rädd för livet.