Jag önskar att jag kunde få säga att allt bara är bra. Att livet är en värdfull plats för mig. Fast i natt, låg jag i famnen på min sovande pojkvän och tänkte på hur jag skulle försöka ta livet av mig. Hur jag skulle börja svälta mig igen för att jag är så katastrofalt totalt misslyckad. 

Jag har inte svultit mig idag. Jag lever. Jag går sönder men är samtidigt ganska glad trots min ångestattack just nu som ligger som en sten över bröstet. Imorgon ska bli en bättre dag och sedan ska hela mitt liv bli så fantastiskt, för det förtjänar alla. Nästan. 

Ligger hemma i min säng, nu i slutet av januari, ett nytt år och pluggar och äter hallon. Frysta som inte riktigt har tinat och inte riktigt smakar ännu, en ganska bra symbol för mitt liv just nu faktiskt. För jag har varit så totalt genomfryst och nu börjar det liksom tina lite. En del i taget. Förra året vid den här tiden ville jag dö. Året innan dess också. Det vill jag inte idag. Och det är en sån jävla seger att jag inte tror någon förstår. 

"And I've bled every day now, for a year, for a year,
I did send you a note on the wind for to read....

I am lost,
I am lost, in our rainbow, now our rainbow has gone"

Jag är värdelös. Jag är ful. Jag är inte värd någonting bra i det här livet. Jag är tjock. 

"Är det rättvist att säga så, till den där lilla inuti en?"

Ja, för det är ju sant.  

Snart är det november. Skönt. För då har mitt liv ett mål. I sommar ska jag flytta hemifrån. Åh gud låt sommaren komma fort. Ska lägga undan 10 000 kr så jag har till hyran de månader jag inte pluggar. Att flytta hemifrån är min räddning men jag är så jävla rädd för det. För allt jag lämnar bakom mig. Hur ska det gå för min fina familj? Men vad kan jag göra samtidigt? Jag kan inte bo hemma hela livet. 

Fy fan vilken ångest jag har. Jag är så tjock dessutom. Imorgon ska  jag för i helvet träna. Jag måste! Klockan är inte ens elva en men jag står inte ut med mina tankar, så god natt.  

7 november

Fortfarande ångest. Dock är det på sätt och vis bra för då blir jag knappt hungrig. Fast jag orkar inte mer egentligen. Har ätit bra i flera dagar. Alltså bra som i lite. Idag har jag i princip bara ätit ***. Är lite hungrig, men man bara tänker på något som får magen att vända sig in och ut av ångest så går det. Ska bli smal. 

En dag består av ens bästa vänner, som sovit över som man gör frukost till. Som man säger åt att springa till tunnelbanan för att hinna medan man sminkar sig en stund till. En dag består av när man ser på dem man älskar, och bara älskar ännu mer. Sådär så att hjärtat liksom sväller i bröstet. En dag består av när de grälar med varandra. Medan man själv sitter och suckar och ber dem att skärpa sig. 

En dag består av små små snöflingor som sakta faller ner och snuddar ljudlöst vid trottoaren. När man springer till skolan är det så jävla kallt för att man har alldeles för lite på sig att man svär hela vägen. En dag består av det där vemodet.

Det här året, har varit så omvälvande för mig. Det har förändrat mitt liv och mitt tankesätt så totalt. Det har lärt mig att livet är så fantastiskt hemskt och så fantastiskt underbart. Och det är så det ska vara. Punkt.  

Jag är inte död, jag är bara väldigt odöd. Jag börjar likna något vid lycklig. Det där mörka molnet hänger fortfarande över, men man behöver inte hänge sig det totalt. Jag pratar med mina bästa vänner. Berättar allt det där jag aldrig vågat förut, och de berättar saker de aldrig berättat och jag förstår plötsligt att jag inte är ensam om allt. Jag är inte dömd att må dåligt. Det är inte det jag är född till. Jag är en människa precis som alla andra, och som en del har jag fått ta så fruktansvärt mycket skit. Från mig själv, och andra. Men det är slut på det nu. Nu ska jag börja leva igen fullt ut på riktigt. 

Fast jag oroar mig för massa andra, det kan jag inte förneka. Jag vill bara ta hand om dem, samtidigt som jag bara vill skrika åt dem att de måste göra det själva. För ingen annan kan göra en lycklig igen, man kan hjälpas åt och stötta varandra. Men ibland finns det gränser.