Min tro är inget uttömmande ämne. Credo. Vad tror jag på egentligen? Just nu inte mycket. Svårt att tro på saker när man känner sig så innerligt ensam fast man har så mycket människor omkring som älskar en. Jag önskar att jag hade något att tro på, för jag är rädd. Så rädd för mycket.

Men jag tror på en framtid. Jag tror på människor, jag tror på det jag älskar och bryr mig om. Jag tror på att vi fan måste bry oss om varandra mer och sluta trasa sönder varandra. Det är min tro. 

Min psykolog sa idag att nu lever hela min kropp. Att jag har en helt annan utstrålning, än när jag satt där första gången. Det gjorde mig glad. Fast samtidigt lite rädd. Och jag berättade om ungefär det jobbigaste som hänt i mitt liv. Och hon sa att jag var modig. Jag grät och sa att jag inte tyckte det men hon sa att det visst var modigt gjort det jag gjorde den gången. Mascaran rann nerför mina kinder och hon gav mig en stilla hint om att jag hann ju tvätta bort den innan jag skulle dit igen. För när jag kom till spegeln hade jag verkligen mascara under hela ögonen. Var tvungen att skratta lite åt mig själv. Promenerade sedan hem med lättat hjärta och det var dimmigt ute och mörkt. Och överallt mellan husen på de små balkgonerna var det fina lampor och löven var så vackra och jag ville bara gråta och dö och skratta. Fast framförallt önskade jag. Önskade att det här en dag ska ta slut. Att jag ska få gå där under löven, och bara vara lycklig. Kom hem, la mig på soffan och fick världens ångestattack. Jag ville ringa någon och gråta och säga att jag vill inte leva mer. Men jag visste inte vem. Vill inte vara till besvär, och vad skulle jag säga? Usch, men jag ska fortsätta. För allas skull. Och för att det går över, hoppas jag. Och för att jag minns hur jävla vacker det var där på promenaden hem. 

1.

Det vita taket stirrar ner på mig. Jag visste knappt om det var ovanför mig eller inte längre, hur långt ifrån mig det befann sig och om det befann sig alls. Vit väv som här och där bar spår efter alla år det varit ett tak till lyckliga människor. Nu befann sig bara tystnad under taket, sånär som på en fluga som kryper med långa självsäkra ben. Ett lågt surrande hörs när den ger upp promenaden i taket och istället kastar sig med en svag duns mot fönstret. Om och om igen. Stackars fluga hinner jag tänka innan den återigen faller i glömska och taket återgår till sitt vita, tysta, odefinierbara tillstånd. Jag suckar och rullar över på sidan så att min blick istället stirrar ut över det hav jag kallar rum. Det är ett litet rum, sparsamt inrett med ett svagt målat grönt skåp, en vit stol framför för ett träfärgat skrivbord och en spegel med guldram som återspeglar fönstret bakom min säng. Rummet är anonymt och det enda spår jag lämnat efter mig är tusentals nedklottrade papper på skrivbordet och otaliga klädhögar i rummet.  

Åh vad jag ibland önskar att jag kunde vara barn igen. Vara liten och behövande. Oskyldig utan alla komplicerade tankar. Utan alla farhågor, utan tankar på att livet inte skulle kunna bli bra. 

När man var liten var livet en sådan självklarhet. Varje dag var en ny. Allt var nytt, spännande, gåtfullt och mystiskt. Livet är fortfarande gåtfullt och mystiskt. Men ibland tvivlar jag på vad det tjänar till egentligen. 

För nu är jag såhär trasig. Det gör ont i mitt hjärta, som en huggande smärta. För vad jag gjort mot mig själv. Mot andra, vad andra gjort mot mig och hur dåligt alla mår.

Imorgon ska jag till SCÄ för samtal med min psykolog/läkare, sen ska jag dit en gång till samma dag för bedömningssamtal med en annan psykolog jag inte träffat. Bedömningssamtal för att få börja i en KBT-grupp. Känner mig ganska positiv till allt det här för en gångs skull. Liksom förväntansfull. 

I går var jag full och dansade hela natten och rökte i fönstret och hoppade omkring och var så lycklig. 

Idag har jag ont i magen. VIll lägga mig ner och gråta och mest försvinna.

Varför kan inte lyckan bara få hålla i sig? 

Det har hänt så mycket sen sist. Mest bra saker antar jag. Samtal idag, det var jobbigt. Började gråta IGEN. Börjar bli en pinsam vana nu. 

"Men så förintade du nästan dig själv istället..." 

Sa hon till mig idag. Och det är så sant. Jag förintade nästan mig själv för att jag hatade allt omkring mig och mig själv så mycket. Men det ska vara slut på det nu. Nu ska jag leva i nuet. Inte alltid vara så negativ mot mig själv och annat. Försöka se det bra och samtidigt identifiera mina känslor istället för att gömma dem. 

Ja, vilken person jag håller på att förvandlas till altså. Fast förbannat vad allt är svårt. Nu ska jag dricka kaffe och fortsätta lyssna på Anna Ternheims nya album som inte är så bra, till min besvikelse.

Måste fixa headern här på bloggen  

Så var man där igen. Med kalla händer, dunkande hjärta och hålet i magen. Med ångest. Med otrolig triumf. Över att ha klarat en dag utan mat. 

Förbjudna tanke. Imorgon måste jag skärpa mig. 

Det är ganska svårt att peka ut speciellt ögonblick tycker jag. För än så länge har allt som hänt i mitt liv växt fram. Växt fram till något sämre, eller till något bättre. Men aldrig den där chocken. Aldrig det där att man vaknar upp och så är allt bara annorlunda. 

Kanske finns det där ögonblicket ändå. Kanske när mina föräldrar insåg att de inte älskade varandra. Ett ögonblick jag inte upplevde men som påverkade hela mitt liv. Eller kanske ögonblicket när jag insåg att jag inte trivdes i min skola och bytte och fick mina underbara vänner. Eller ögonblicket jag visste vad jag ville bli. Ögonblicket då jag såg den jag är kär i för första gången. 

Fast än så länge väntar jag nog fortfarande på det där ögonblicket. Kanske kommer ögnblicket bli när jag ser mitt barn i ögonen för första gången, eller gifter mig och lovar att älska min man i nöd och lust. Allt sådant. Men det får tiden utvisa.