Var hos läkaren igår som sa att jag var uttorkad och hade lite låga antal vita blodkroppar. Sämre blodtryck men bara halvrisigt som hon sa i alla fall, så jag överlever. Blev beordrar att gå och dricka en kaffe med mycket mjölk i alla fall för att få i mig något eftersom jag sa att det är okej att dricka för mig. Så det gjorde jag. Imorgon capio. Är så himla nervös för att det inte ska bli som jag förväntar mig. Önska mig lycka till snälla...

Var och vägde mig hos sjuksköterskan idag igen. Hade gått ner två kg till sen förra fredag. Lycka, misslyckande, skräck. Hon undrade om jag fick i mig något alls, pratade om inläggning men typ psyk och det aldrig i livet. De bryr sig inte ens om man äter eller inte så då kan jag lika gärna vara hemma.

Remiss har gått vidare till Scä också, åh vad jag älskar det stället...

Nu ska jag dricka mitt kaffe och kolla på julklappar!

Fick tid på Capio på onsdag. Receptionisten var trevlig i alla fall och min läkare är så jävla bäst. Hade okej puls och blodtryck så det var bra. Ska få provsvar på måndag då jag ska tillbaka till läkaren. Varför är det enda som upprepas i mitt huvud att jag måste gå ner mer mer mer innan Capio. Hatar att jag förstör mitt liv.

Självklart var läkaren sjuk. Hatar den där jävla mottagningen. Ringde vårdcentralen istället och blev uppringd av min husläkare som jag gillar. Alltid lika roligt att behöva dra sin historia på t-centralen medan man försöker ta sig till jobbet. Lyckades hålla det lagom hemligt. Hon hade inga tider men skulle skjuta lite på andra patienter så jag fick komma imorgon. Älskar dom. Miljoner gånger bättre.

Idag har jag gjort absolut ingenting. Nervös för imorgon ifall läkaren är dum i huvudet, har träffat på för många sådana. Den gamla har i alla fall slutat tack och lov, så jag hoppas denne är bättre. Har lovat att min mamma ska få följa med, nu när jag är myndig hatar hon att ingen får säga något till henne om inte jag gett tillstånd. För att jag vet hur maktlös hon känner sig när jag inte ens vill ha hjälp egentligen. Så jag försöker ta emot hjälp. Försöker stänga alla dörrar till att ljuga, smussla och förstöra mig själv. 

Önska mig lycka till. 

Som sagt vill min läkare att jag ska äta Seroquel. Men jag vågar inte, är livrädd för att äta neuroleptika efter att ha kollat på biverkningarna i FASS. Har inte hämtat ut dom och sagt till min psykolog att jag inte tänker ta dom. Ny läkartid den närmsta tiden kan man ju se sig i månen efter. Men skit samma, klarar mig bra på de mediciner jag har. Jag vet såklart att det här ofta gäller de högre doserna, går ofta över efter insättningsperioden och gäller inte alla. Men jag tänker inte ta risken. 

Nej tack till detta; 

Mycket vanliga (förekommer hos fler än 1 person av 10):

• yrsel (kan leda till fall), huvudvärk, muntorrhet

• sömnighet (kan försvinna med tiden när du tar SeroquelDepot) (kan leda till fall)

• utsättningssymtom (symtom som inträffar när du slutar att ta Seroquel Depot) omfattande svårighet att somna (sömnlöshet), sjukdomskänsla (illamående), huvudvärk, diarré, kräkningar, yrsel och irritabilitet. Det är lämpligt att man slutar gradvis med läkemedlet under en period på minst 1–2 veckor.

• viktökning.

Vanliga (förekommer hos 1 till 10 personer av 100):

• snabb hjärtrytm

• känsla av att hjärtat bultar, rusar eller hoppar över hjärtslag

• nästäppa

• förstoppning, orolig mage (matsmältningsproblem)

• kraftlöshet, svimning (kan leda till fall)

• svullnad i armar eller ben

• blodtrycksfall då du reser dig upp. Det kan få dig att känna dig yr eller svimma (kan leda till fall)

• ökad blodsockerhalt

• dimsyn

• onormala muskelrörelser, t.ex svårt att påbörja rörelser, skakningar, en känsla av rastlöshet eller muskelstelhet utan smärta

• konstiga drömmar och mardrömmar

• ökade hungerskänslor

• känsla av irritation

• störningar i tal och språk

• självmordstankar och försämring av din depression

• andfåddhet

• kräkningar (främst hos äldre)

• feber.

Var hos läkaren idag, som jag förövrigt inte gillar eftersom han aldrig lyssnar ordentligt på vad man egentligen säger. "Jaha så var det kuratorn som...?" Aldrig gått till en kurator. Det var läkare på sjukhuset när jag var inlagd för tioende gången. Men den lilla detaljen... Han kom i alla fall fram till att ta bort två mediciner för att lägga till seroquel. Neuroleptika som typ ska minska ångest och tvångstankar är syftet. Men biverkningar som att man blir jättetrött hela tiden. Känns väldigt tveksamt om jag tänker ta den. Skola imorgon med vansinnes tentaplugg så nu måste jag verkligen sova.

Jag är så trött på att träffa läkare, psykiater, sjuksköterskor, psykologer... Berätta om mig själv. Vända ut och in på mig och försöka förklara. 

Men jag kan inte förklara. Jag kan inte uttrycka med ord vad jag känner, för det är bara känslor. Och nej ni kommer aldrig förstå. Det gör inte jag heller. Jag vill bara vara lycklig. Känna mig älskad av någon. Bo i ett hus tillsammans med alla jag älskar. Alltid vara tillsammans. 

Imorgon ska jag i alla fall till läkaren som jag inte alls gillar. Tack vare att han aldrig har tider missar jag viktiga saker i skolan också. Men jaja, får se vad han har att säga. Börja äta abilify kanske? Nej inte fler skitmediciner nu. 

Nu ska jag återgå till mitt melankoliska tillstånd. Tänka på röda höstlöv och hur mycket jag älskar hösten.