I onsdags var jag på den där gruppen, det kändes väl bra... Fast jag vet inte. Som vanligt förstår jag inte hur det ska kunna hjälpa mig. Skrev till min behandlare och sa att jag ville träffa henne också. För att fast jag är så glad så känner jag mig så trasig. 

Fast vet ni, ett tag trodde jag nog att jag var den enda trasiga i den här världen. Att alla andra var lyckade och glada. Fast så är det inte. Och det har jag ju vetat hela tiden egentligen.

Men jag ska bli bra. Frisk. För att kunna göra andra friska och för att jag vill leva det här livet. Av hela mitt hjärta. 

Min psykolog sa idag att nu lever hela min kropp. Att jag har en helt annan utstrålning, än när jag satt där första gången. Det gjorde mig glad. Fast samtidigt lite rädd. Och jag berättade om ungefär det jobbigaste som hänt i mitt liv. Och hon sa att jag var modig. Jag grät och sa att jag inte tyckte det men hon sa att det visst var modigt gjort det jag gjorde den gången. Mascaran rann nerför mina kinder och hon gav mig en stilla hint om att jag hann ju tvätta bort den innan jag skulle dit igen. För när jag kom till spegeln hade jag verkligen mascara under hela ögonen. Var tvungen att skratta lite åt mig själv. Promenerade sedan hem med lättat hjärta och det var dimmigt ute och mörkt. Och överallt mellan husen på de små balkgonerna var det fina lampor och löven var så vackra och jag ville bara gråta och dö och skratta. Fast framförallt önskade jag. Önskade att det här en dag ska ta slut. Att jag ska få gå där under löven, och bara vara lycklig. Kom hem, la mig på soffan och fick världens ångestattack. Jag ville ringa någon och gråta och säga att jag vill inte leva mer. Men jag visste inte vem. Vill inte vara till besvär, och vad skulle jag säga? Usch, men jag ska fortsätta. För allas skull. Och för att det går över, hoppas jag. Och för att jag minns hur jävla vacker det var där på promenaden hem. 

Åh vad jag ibland önskar att jag kunde vara barn igen. Vara liten och behövande. Oskyldig utan alla komplicerade tankar. Utan alla farhågor, utan tankar på att livet inte skulle kunna bli bra. 

När man var liten var livet en sådan självklarhet. Varje dag var en ny. Allt var nytt, spännande, gåtfullt och mystiskt. Livet är fortfarande gåtfullt och mystiskt. Men ibland tvivlar jag på vad det tjänar till egentligen. 

För nu är jag såhär trasig. Det gör ont i mitt hjärta, som en huggande smärta. För vad jag gjort mot mig själv. Mot andra, vad andra gjort mot mig och hur dåligt alla mår.

Imorgon ska jag till SCÄ för samtal med min psykolog/läkare, sen ska jag dit en gång till samma dag för bedömningssamtal med en annan psykolog jag inte träffat. Bedömningssamtal för att få börja i en KBT-grupp. Känner mig ganska positiv till allt det här för en gångs skull. Liksom förväntansfull. 

Det har hänt så mycket sen sist. Mest bra saker antar jag. Samtal idag, det var jobbigt. Började gråta IGEN. Börjar bli en pinsam vana nu. 

"Men så förintade du nästan dig själv istället..." 

Sa hon till mig idag. Och det är så sant. Jag förintade nästan mig själv för att jag hatade allt omkring mig och mig själv så mycket. Men det ska vara slut på det nu. Nu ska jag leva i nuet. Inte alltid vara så negativ mot mig själv och annat. Försöka se det bra och samtidigt identifiera mina känslor istället för att gömma dem. 

Ja, vilken person jag håller på att förvandlas till altså. Fast förbannat vad allt är svårt. Nu ska jag dricka kaffe och fortsätta lyssna på Anna Ternheims nya album som inte är så bra, till min besvikelse.

Måste fixa headern här på bloggen  

Oj vad många dagar det var sen jag skrev nu såg jag. Tiden går så skrämmande snabbt ibland. Förut tyckte jag att allt höll på så länge, höstlöven låg där på marken i massa dagar. Man kunde pulsera genom dem. Ha lövkrig och ta promenader. Dagarna tog aldrig slut. Nu tycker jag att löven hinner skumpna ihop bara man vänder sig om. 

I torsdags träffade jag min nya behandlare. Så mycket bättre! Ska nu arbeta på min självkänsla. Följa upp maten. Kanske vara med i någon grupp. Kanske självkännedom, fast det var hon inte säker på. Ingenting är så säkert. Jag känner mig lite rädd jag med.

Drömde att jag ville ta livet av mig i natt. Eller nej jag ville inte, men jag stod inne på toaletten med massa värktabletter i handen. Tryckte ut dem en efter en. Men tänkte att jag inte alls ville dö. Vaknade, med ångest. Jobbig dröm som tyngt ner mig hela dagen. Verkligen. Surig familj som i verkligheten också ibland kan få mig att vilja ta livet av mig. Mår dåligt idag för att jag känner mig tjock, ful och otillräcklig på alla sätt. Fel på alla sätt. 

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer, löngtar efter något som kan rädda mig.  

Mitt humör är som en berg-och-dalbana. Eller som solen, som ser ut att gå upp och ned fast egentligen gör den inte det. För solen är konstant, och det är vi andra som snurrar runt den. 

Eller ja, vad ville jag ha sagt med det där? Att man vaknar med ångest och vill dö, bara för att det är en ny dag. En ny dag som man inte vet vad den kommer att innehålla. Man kan gissa sig till hälften, självhat, självförakt och det som gör att man inte vill gå upp någonsin mer. Fast sen så slås man av att dagen kanske kommer att innehålla mer än så. Kanske träffar man fina vänner. Kanske träffar man nya vänner. Kanske får man en komplimang. Kanske är det bara en dag.

Vi pratade om det där med dagar igår. Att man måste lära sig att varje dag är inte alldeles underbara och speciella. Utan de kan vara helt ordinära. Dagarna går, och det är ju det som är livet.

Inte visste jag att alla de där dagarna som kom och gick var livet. 

Idag var jag på samtal på SCÄ. Jag steg upp i morse, sprang runt med mina frukostmackor i panik medan jag försökte klä på mig så att salladsbladen spreds runt i huset. Försökte att inte koncentrera mig så mycket på allt jag hatar med mig själv. Borstade tänderna och sprang till tunnelbanan.

När jag gick genom korridoren med min psykolog dök en annan kvinna upp, jag blev lite chockad först men förstod snabbt att det var min nya behandlare. Eller jag förstod inte men hon sa liksom det. Smart. I alla fall undrade hon och min psykolog (S) om hon fick sitta med på vårt samtal. Det fick hon såklart och det kändes så himla konstigt att någon annan plötsligt satt där i mitten. Fast jag glömde bort det ganska snabbt och pratade på som vanligt. Vi pratade om hur anorexin varit som en nalle för mig. Ja, det var så hon uttryckte det. Och massa annat.

Sedan började vi prata lite om tider och vem som skulle göra vad. Då pratade de lite över huvudet på mig.
"Eftersom *** har haft en ganska djup depression så vill jag fortsätta träffa henne".

Djup depression? Jag? Jaha. Fick sedan prata lite ensam med min behandlare. Hon verkar trevlig, bra också förhoppningvis. Mycket bättre än min förra. Låt det här gå vägen.Ska träffa henne igen på torsdag.                    

Idag var sista gången med lunchgruppen, eller gruppen och gruppen, det är jag och en tjej till. Det kändes i alla fall jättesorgligt faktiskt. Fick en kram av dietisten som sa att hon verkligen trodde på oss. Sen kramade vi varandra och blev lite tårögda. Det var fint. Förhoppningsvis kommer det en annan grupp som vi kanske ska vara med i båda två. 

På fredag har jag samtal själv. Då ska jag gnälla på mitt liv. Sådär som jag brukar. Känner mig ganska glad nu, fast lite vemodig.