Extramöte möte min psykolog idag, för han har fått tillstånd för extra tider för att de typ tycker att det går åt helvete för mig. Det tycker inte jag. Jag har ingen lust att åka dit, men jag ska. Ska vara duktig.

Var och hämtade mina journaler på SCÄ idag. 33 sidor. Mitt livs värst år, min jävla kamp mot allt minimerat till 33 sidor. Jag har nog aldrig känt mig så förminskad som när man läser. Fast jag vet att det är så man skriver journaler, allt ska inte stå. Bara huvuddrag. Det var i alla fall jobbigt att läsa den. Massa minnen kommer tillbaka. Kanske kan skriva lite ur den här på bloggen, en del. 

Dessutom hade jag fått lite nya roliga eventuella diagnoser som "depressionstomhet", vilket man verkar ha vid borderline. Och ja personlighetsstörning. Alltid nya överraskningar. 

Gråter och gråter just nu, det bara kom och jag vet inte hur jag ska få stopp på allt det onda i mig. Tagit två atarax och hoppas på att somna snart. 

Jag tycker att jag är så jävla bortskämd, för jag har verkligen ingenting att klaga på egentligen. Visst jag har haft svåra tider, jag har haft föräldrar som skadat mig och jag har skadat mig själv. Men nu, allt är bra. Jsg ser inte vanskapt ut, inte egentligen även om jag tycker det själv. Varför kan jag inte se det? Varför kan jag inte tycka det? 

Ska till psykiatern imorgon, hoppas på att få lägga till fluoxetin till mina mediciner och dessutom hantera mina egna mediciner igen. Förövrigt gillar jag inte den läkaren alls. 

Hej då. 

Mitt blod var bättre idag. Antagligen en kombination av för lite mat och mediciner som sänkte värdet. Får åka hem idag. För att fira ska jag äta godis och allt. Gillar livet helt okej, känner mig rätt glad som om saker kan lösa sig.

Väckt med nytt blodprov innan frukost. Ett stick i armen, handen, handleden och nästa hand innan blod kom. Normal temp.Vet inte riktigt vad de letar efter. Jag har tydligen för lågt antal vita blodkroppar.?? Jag som ville hem. Istället sitter jag och oroar mig för aids och cancer.

Och här bryr sig ingen som vanligt. Läkarsamtal 14.00, vill åka hem samtidigt som jag inte vill det. Det som nästan blivit ett uttryck är så bra; jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.Återigen känner jag mig så jävla otacksam. Jag borde se det fina som finns istället för att oroa ihjäl mig inför framtiden. Men det blir väl så när ens tonår var så jävla ovissa. När man inte ens vågade tro på nästa minut.

Så var man inlagd igen. Inget dramatiskt denna gång mer än den vanliga ångesten. Fick en liten föreläsning av överläkaren om att jag måste äta ordentligt. Blev erbjuden näringsdryck men nej tack.Jag har tydligen varit psykotisk också, det var något nytt. Det värsta är att jag inte vågar berätta för mina föräldrar att jag är här.

Morgonens besök hos psykologen avklarat. Vi pratade lite om att jag inte ska ha mina mediciner hemma, om att jag äter alldeles för lite och han undrade om han fick ringa till SCÄ. Ringa får han alltid men jag tänker inte börja där igen. Sen sa han att "ja du har blivit lite smalare, kanske.......", nummer ett man inte får säga. 

Det värsta med att gå i terapi är att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. En del saker är väldigt konkreta, som maten. Medan det som känns värst är sånt som jag inte kan sätta ord på. Det är bara en så obehaglig känsla som kan glömmas bort på något sätt när man väl sitter där.

Men jag är så bra på att resonera, jag vet mycket väl vad jag håller på med och varför ungefär, jag vet att det är idiotiskt och att det inte leder någonstans. Ärligt talat är det inte ens ett sätt att bli smal, för man kommer ändå aldrig kunna hålla den där svälten för evigt. Vilket man inte ens vill. Jag vet att jag borde äta och inte springa från min problem utan istället handskas med dom. Man jag kan. inte. sluta. Under samtalet berättade jag även om allt mitt hemlighetshållande, lögner och manövrar för att slippa äta. Sofistikerade, kallade han dem. Pinsamt tycker jag. Sen så jämförde han det med typ alkoholmissbruk, och japp, ett missbruk är precis vad det är.