Nu är det nästan exakt ett år sedan jag började äta antidepressiva. Ett år sedan jag fick diagnosen egentlig depression. Under en period jag inte ansåg mig deprimerad alls. Allt som visade sig på tester, både för depression och självkänsla var något jag trodde alla kände. Men jag började knapra piller, blev allt bättre från anorexin och hade en fantastisk höst. 

Sen efter nyår, det nya året som skulle bli så bra, började jag falla djupare och djupare. Jag slutade äta igen och bara grät hela tiden. Blev inlagd för första gången på en psykiatrisk avdelning efter att ha blivit skickad till St: Görans psykakut från SCÄ. Började äta igen, hatade varje dag och blev utskriven ganska snabbt igen. 

Åkte bort ett tag, men jag fortsatte att bara ligga i sängen hela dagarna och överleva på Oxascand. Bara gråta och gråta och önska att jag vore död. Veckor senare tog jag en överdos, åkte ambulans till akuten, hamnade på intensiven och sen blev jag inlagd igen på psyk. Svår episodisk depression hade jag plötsligt. Var där i två långa långa veckor. Fick börja äta theralen, propava och Voxra. Bara för att överleva. 

Tur att jag inte visste om allt det här för ett år sedan, och om ett år igen hoppas jag att jag får skriva att jag är så förbannat jävla lycklig. 

Det här skrev jag i någon blogg 11 april 2011

Vid lunch var jag på SCÄ igen. Jag hat-älskar stämningen lite i väntrummet. Jag typ sitter och granskar alla andra, känner mig misslyckad (ibland lite mer lyckad också elak som jag är) men framförallt fascinerad på något sätt. Det jag hatar dock är att jag känner mig så himla stämplad så fort jag kommer in där, vilket verkligen inte är konstigt haha. Alla är ju där av samma anledning. Men ändå när man svänger in där och går in där så förstår liksom alla. Ska börja smyga dit i typ Box delivry-kläder eller något. Eller bara facea att jag är ett offer. Var i alla fall läkarbesök som väntade och jag fick träffa överläkaren och vi satt och pratade i typ en och en halv timme. Jag berättade massa saker (som jag ångrar lite att jag berättade) och hon sa en del bra saker också tycker jag. Hatar att sitta och gråta och prata med främlingar bara, men jag måste väl komma över det. Blev tvingad att börja äta frukost (vilket jag inte tänker börja göra) vilket ska bestå av 3 dl filmjölk med müsli, en macka med smör (bregott) och ost eller skinka. Plus en frukt. Hon ville att jag skulle dricka juice men det sa jag att jag inte tänkte göra. Har svårt för juice av någon anledning. Sen pratade vi lite om näringdsrycker (jag tycker verkligen att jag är för tjock för att dricka det men ja) och det måste jag dricka om jag tycker att det blir för jobbigt att äta någonting 6 gånger om dagen. Herregud jag vet inte hur detta ska gå alltså. Sen ska jag gå upp 1/2 i veckan till min "normala vikt". Glöm det.

Sedan kom i alla fall själva undersökningen som var lika jobbig den. Pinsamt att vara så tjock när jag var tvungen att visa mig i underkläder och blev vägd. Fick kolla reflexer och blodtryck och sådant och hon sa typ ingenting om det. "Du får besked imorgon när du kommer igen". Jaha. Ja jag tar i alla fall för givet att allt var hyfsat bra. Sen måste jag lämna blod IGEN. Tur att jag inte tycker att det är det minsta obehagligt förutom att det är lite jobbigt att ta sig till vårdcentralen för att laboratorier bara är öppet mellan 8-12. Ska försöka ta mig dit på onsdag i alla fall. 

Det var lite roligt, eller roligt och roligt men, hon frågade plötsligt "bara som referens, tycker du att jag är normal, kraftig?". Jag tycker att hon var assmal och kände mig så himla tjock bredvid. Förstod inte riktigt frågan men jag klämde ur mig att jag tyckte att hon var väldigt smal. "Du är smalare" sa hon då. Jag tror henne inte, men ja, det var en intressant upplevelse på något sätt för mig. Sen sa hon åt mig att sluta säga att jag var tjock och att säga att jag kände mig tjock, inte att jag var tjock. Tänker jag inte sluta med för jag håller inte med henne. 

Ja, imorgon ska jag dit igen. Kul... eller inte. Nej men jag ska inte vara så negativ. Jag är ganska positiv till det hela faktiskt. Bara att jag tycker att det är ganska jobbigt såklart. 

Det här vad var som egentligen stod i min dagbok, det som jag inte ville visa

 Idag var jag på SCÄ för andra gången. 

Anmälde mig i receptionen, fick punga ut 320 kr och satte mig sedan i väntrummet. Slapp se någon jättesmal person idag med. Bara jag som kommer i strumpbyxor och tighta jeans. Jaja, de kan ju få känna sig lite lyckade för en gångs skull i alla fall. Det är sån speciell stämning i väntrummet för det brukar inte vara så mycket folk men ändå några. Och jag är så jävla elak och sitter och granskar alla. 

Fick sedan komma in till xxx som är överläkare och typ psykiater tror jag. Vi pratade i en timme, lite mer. Först om vad jag trodde att det berodde på och jag berättade om mina föräldrar och min pappa och jag satt och grät, pinsamt. Sen orkar jag inte med mig själv att jag blir typ trött och tittar bort. Jag vill vara rolig… och ja jag vet inte. Hon tyckte att jag verkade vara ”en ledsen tjej” och det kändes lite konstigt att höra. Är jag ledsen? Verkar jag vara det? Så jag fick göra ett depressionstest och fick tillräckligt med poäng för att vara deprimerad. Fast å andra sidan känns det som att rätt många skulle kunna vara det om man tänker utifrån de där testen. I alla fall sa hon också att det är svårt att skilja på depressioner och ätstörningar så vi skulle låta det vara lite. Sen kallade hon mig underviktig, anorektisk, anorektiska tankar bla. Bla. Vilket gjorde att jag kände mig lite bra i alla fall.

Fast alltså jag vägde mig ju. xx kg. Nästa gång jag ska väga mig MÅSTE jag väga xx är så äckligt mycket. Tror att hon blev lite besviken. Måste smussla som fan i London och försöka äta halva portioner, mycket sallad och frukt och så. INGET GODIS. Sen kommer vi ju förhoppningsvis promenera ganska mycket också, så det kanske jämnar ut sig lite. I alla fall kommer jag ju vara ensam hemma några dagar efter London så då blir det INGEN mat. 

Det här känns så länge sen nu. Så himla längesen och det är jag så himla glad över. 

Min psykolog är orolig för mig, för att jag inte äter och för att jag inte mår bättre och det är som om han inte vet vad vi ska göra nu. Är man ett hopplöst fall så är man. 

Ibland tycker jag att psykiatrin är så underbart förlegad, eller kanske inte förlegad, men väldigt enkelspårig. För det är så många som faller igenom och som ingen plockar upp förrän de verkligen ligger med ansitket nere i gruset. Alla dom där som är "duktiga". Alla dom som sköter sina jobb, sina studier, träffar sina vänner och faktiskt fungerar. Det är som att dom inte räknas och jag kan inte för mitt liv förstå hur en psykiater kan vara så trångsynt. Att inte förstå att människor är så fantastiskt olika, att man kan se ut hur som helst och känna precis vad som helst.

Vet inte hur många gånger jag fått höra att jag ser ju ut att må bra, fast det var så långt ifrån sanningen man kunde komma. Tydligen ska man stå på ett broräcke för att någon ska förstå det man försöker säga. 

Snälla. Förstå det. 

Någon annan som också haft upplevelser av det? 

I tisdags orkade jag inte med livet längre. Jag tog en överdos och blev sen hämtad av ambulans. Fick kol. Blev magpumpad och efter tio timmar på intensiven blev jag inlagd på psyk igen där jag är nu.

Remiss till psykiatrisk mottagning. Har ingen aning om hur lång väntetid det är dock, men tills jag får börja där får jag gå kvar på SCÄ i alla fall. Trodde det skulle kännas jobbigt att behöva lämna dom, men nej gud vad jag känner mig redo och färdig där. Ska träffa en psykolog där också som tydligen ska göra någon slags utredning, eller jag skulle göra något test. För att se om dom missat något tidigare. Ingen aning om vad de letar efter. Mer galenskap kanske?

Just nu gör det ont i hjärtat. Men jag har sett lite ljus idag och imorgon ska jag faktiskt gå till skolan. Har ångest, men jag måste. Måste ta tag i mitt liv igen. För det är värt att leva, har jag hört i alla fall.  

Mina dagar inlagd bestod mest i att ligga i sängen, gråta, få mediciner, bli dragen till matsalen för att äta och ännu mera gråta. 

Jag fick inte prata med en psykolog en enda gång under hela vistelsen. Men en skötare där, han var verkligen världens bästa. Medan jag grät tills jag nästan dog berättade han massa saker. Att det skulle bli bra. Att jag var stark. Att det inte var konstigt att jag mådde som jag gjorde, att jag ståt ut för länge men nu kom allt.

Han sa en annan bra sak också. När jag sa att jag tyckte att jag ver helt värdelös så frågade han vad jag mätte det i egentligen. Guld? Pengar? Och jag kunde inte svara. På vilket sätt är jag inte värdefull egentligen?

I går blev jag i alla fall utskriven och nu är jag hemma. Men jag får inte vara ensam så jag ska resa bort med min mamma. Jag har ingen lust med någonting alls, inget alls. Vill fortfarande bara att alla ska låta mig dö. Men jag fortsätter ta mina lugnande och försöker andas.

Och jag är glad av erfarenheten på något sätt. Att den där skrämmande platsen med galningar. Den var inte så skrämmande. Och folk var inte så galna. Det var bara helt vanliga människor som hamnat fel på olika sätt, precis som jag. Och personalen brydde sig verkligen, brydde sig om mig hela tiden.  

Jag vet inte om du känner igen det här, jag hoppas verkligen inte att du gör det, för det betyder att du också varit där. I det nattsvarta där vart man än vänder sig så finns bara väggar, samtidigt som tiden är så oändlig och allt är så stort och ogripbart. När det ligger som tjära i hela bröstet och en explosion av tankar i huvudet skriker att nu går det inte längre. 

I tisdags bestämde jag mig verkligen för att jag inte ville leva. Men någonstans långt där inne fanns ändå något, som sa åt mig att kämpa. Att du måste se soluppgången en gång till i alla fall. För det var det första du såg när du föddes och vaknade på BB. Så jag lät min terapeut ringa min mamma, som kom och hämtade mig och tog med mig till psykakuten.

Jag satt där i väntrummet, apatisk, eller jag satt inte jag låg i min mamma knä som ett litet barn. För jag behövde vara liten igen. Att sitta där var nog inte som jag tänkt mig. Jag trodde det bara skulle vara galningar överallt som skrek och kaos. Men det var ganska sansat. Med lite annorlunda inslag kanske, som ett par som kom in och kvinnan var upprörd över att hennes man tyckte att hon skulle läggas in där. Hon var även övertygad om att han skulle lämna henne. Senare blev de dock goda vänner igen. Men hon såg inte heller galen ut. Inte jag heller.

Efter en stunds väntetid fick jag komma in och prata med en skötare. Berätta att jag inte ville leva. Hon sa att hon inte förstod hur jag kände, men att hon hade respekt för det, och jag tyckte det var så himla bra. Det är så många som säger att de visst vet hur det känns att alla nog tänkt tanken någon gång. Men det är inte så. Jag har lärt mig att skilja på det där nu, när man kanske tänker tanken och när man verkligen vill dö. Sen fick jag i alla fall träffa en läkare som bestämde att jag skulle läggas in. På ett annat sjukhus. Så jag blev körd dit och sedan kom jag till avdelningen.

Allt var så konstigt. Dom gick igenom mina saker, plötsligt var jag bakom en låst dörr och hade ett blått plastarmband. Jag hade en säng på ett sjukhus som tillhörde mig. Plötsligt kände jag mig så... himla himla galen. Eller kanske normal och att jag inte hörde hemma där. När mamma gått la jag mig i sängen och grät och grät, fick sedan gå på ett fem minuter långt läkarsamtal. Göra en undersökning. Fick en atarax. Fick veta att de skulle kolla oss när vi sov varannan timme och sedan fick jag imovan och propavan och somnade olycklig.