Nu har jag blivit inlagd, på psyk. För att jag sa att jag ville dö. Fullproppad med tabletter nu, så för stunden känns det bra och jag är lite groggy. Ska skriva mer sen när jag blir utskriven.

Idag ringde min behandlare och frågade hur jag mådde. Och jag kröp upp i soffan, snörvlande som en 14-åring, med telefonen tryckt mot örat. Jag sa som det var. Att det inte alls är bra. Att jag inte alls ser någon poäng med att äta. Att livet lika gärna kunde ta slut. Och först sa hon att jag kunde ringa henne imorgon så att hon kunde säga åt mig att äta. Sen ville hon att jag skulle komma och äta lunch med henne imorgon. Så jag sa att ja jag kommer. Sen la vi på och jag la mig på sängen och bara grät och grät och grät så högt och mycket. Nu svider mina ögon. Men jag måste återgå till livet nu. Hålla skenet uppe för min familj. 

Det går inte bra för mig just nu. Fick kväljande dricka två näringsdrycker på SCÄ och jag ville bara gråta hela tiden. Jag sa att jag inte vill leva mer, att jag inte tycker att livet är roligt längre. Så jag ska dit på tisdag igen, så ska vi diskuter fortsatt terapi, dagvård, läkarbesök och bla bla. Och så ska hon ringa mig halv tre imorgon. För att se att jag lever antar jag. Jag kommer att leva då. Fast ibland önskar jag att jag inte gjorde det. 

Jag skäms och hatar mig själv för att jag skriver det här. Men jag vågar inte säga det till någon, så jag skriver det här. För jag ska ur det här, det här också.  

Idag var sista gången med gruppen. Vi har bestämt att vi ska ses utanför SCÄ och det känns så himla bra. Fick en jättegullig liten lapp man ska ha i plånboken av psykologen som avslutningspresent. 

Sedan jag gick jag ut i den förbannat vackra snön. 

Jag är värdelös. Jag är ful. Jag är inte värd någonting bra i det här livet. Jag är tjock. 

"Är det rättvist att säga så, till den där lilla inuti en?"

Ja, för det är ju sant.  

"Du kanske ska försöka att inte tänka så mycket på allt, vara lite mer laid back. Oj, nu gav jag direktiv"

Råkade min terapeut säga igår. Att ge direktiv, som man inte ens ska var fan det bästa hon gjort. Jag ska sluta tänka så mycket. Och hon, och min läkare har fått mig att förstå en sak. Att jag varit rädd för att vara lycklig. Livrädd för att säga till mig själv och andra att det är bra. Att det är okej att må bra. 

Nu ska jag släppa det. Jag ska släppa allt det där mörka och onda, som tjära.  

Var på samtal i morse. Jag hade inte varit hos henne på flera veckor så allt bara rann ur mig. Hur hopplöst allt känns, hur jag hatar mig själv. När jag skulle gå stannade hon mig och frågade om jag faktiskt haft planer på att ta livet av mig. Jag sa att jag inte haft några planer, men att jag ibland kunde få mina infall. Hon sa att jag skulle ringa henne då. Och att jag kunde ringa någon slags jour annars. Jag behöver inte oroa mig för dig i helgen då? Jag sa nej. Skrattade lite och önskade henne en trevlig helg. Fast ibland önskar jag. 

Ikväll ska jag supa mig full. Det är min enda plan just nu för jag går sönder. 

Var med gruppen idag på SCÄ, kan skriva mer om det imorgon. Det jag känner mest för att skriva om just nu är vad psykologen sa då vi gjorde övningar kring att visualisera oss själva som gamla. Vad vi ville att någon sa till oss när vi var 90. 

"Vad vill ni bli ihågkomna för, vill ni att det enda som ska stå på er gravsten är 'jag var ju i alla fall smal'"

Så himla sant. Så himla sant.

Jag är så glad, lite kär samtidigt som jag varje dag går sönder. Men jag bygger upp mig själv. Bit för bit.