På väg hem i Stockholmsnatten. Kanske somnar på tunnelbanan och bara åker och åker tills jag kommer någonstans. Till den där platsen jag letar efter men aldrig hittar.Jag hade världens bästa kväll igår. Världens underbaraste trots att jag fick ett telefonsamtal som fick mig att gråta. Men då fick jag massa kramar och pussar på kinden. Att ni gillar mig.Nu ut i mörkret igen.

Gråter och gråter just nu, det bara kom och jag vet inte hur jag ska få stopp på allt det onda i mig. Tagit två atarax och hoppas på att somna snart. 

Jag tycker att jag är så jävla bortskämd, för jag har verkligen ingenting att klaga på egentligen. Visst jag har haft svåra tider, jag har haft föräldrar som skadat mig och jag har skadat mig själv. Men nu, allt är bra. Jsg ser inte vanskapt ut, inte egentligen även om jag tycker det själv. Varför kan jag inte se det? Varför kan jag inte tycka det? 

Ska till psykiatern imorgon, hoppas på att få lägga till fluoxetin till mina mediciner och dessutom hantera mina egna mediciner igen. Förövrigt gillar jag inte den läkaren alls. 

Hej då. 

Vissa dagar känns det som om någon vänt ut och in på en. Vissa dagar känner man sig som om man skulle kunna rädda världen. Vissa dagar känner man sig som världens minsta. Vissa dagar känns livet i varenda fiber av kroppen. Vissa dagar känns som om hjärtat bara gått mitt itu och tagit resten med sig. 

Igår morse bara vaknade jag upp och mådde... Dåligt. Trots att jag spenderat fredag kväll med världens bästa vänner. Visste inte riktigt varför och över vad, jag bara gjorde det. Tog en promenad i regnet och ville bara gå runt och gråta, gå hem och hoppa från balkongen. Men jag har blivit så mycket bättre nu. Jag ringde min mamma istället, ringde och sa att jag ville göra något. Istället för att gömma mig som jag gör annars. 

Idag bara vaknade jag upp och kände att allt var helt okej, att allt är okej för en stund i alla fall. Och så får det vara. 

Jag har nog accepterat att jag kommer nog aldrig bli helt glad igen. Det är liksom inte en del av mitt liv. 

Utan jag får leva med det som är mitt liv. Att stundtals vara lycklig. Ständigt leva med att hata min äckliga kropp. Mitt fula ansikte. Mitt värdelösa jag. Men utan att skada mig själv. Utan att vara destruktiv mot mig själv, utan att svälta mig, utan att försöka ta livet av mig. 

Jag får acceptera det. Så en dag, kanske, kanske blir det bättre. 

jag är ingen superhjälte jag, men jag trivs ju ganska bra, på mina lagom snabba ben

jag är ingen superhjälte jag, men jag kan lyfta dig, nästan överallt

jag flyger inte upp men svävar ibland, lätt som en fjäril när du håller min hand

jag är ingen superhjälte jag, men jag klarar mig rätt bra, jag är ju ganska bra på allt

och du, med dina röda öron, och din stora näsa, jag kan se dig överallt