Jag vet inte om du känner igen det här, jag hoppas verkligen inte att du gör det, för det betyder att du också varit där. I det nattsvarta där vart man än vänder sig så finns bara väggar, samtidigt som tiden är så oändlig och allt är så stort och ogripbart. När det ligger som tjära i hela bröstet och en explosion av tankar i huvudet skriker att nu går det inte längre. 

I tisdags bestämde jag mig verkligen för att jag inte ville leva. Men någonstans långt där inne fanns ändå något, som sa åt mig att kämpa. Att du måste se soluppgången en gång till i alla fall. För det var det första du såg när du föddes och vaknade på BB. Så jag lät min terapeut ringa min mamma, som kom och hämtade mig och tog med mig till psykakuten.

Jag satt där i väntrummet, apatisk, eller jag satt inte jag låg i min mamma knä som ett litet barn. För jag behövde vara liten igen. Att sitta där var nog inte som jag tänkt mig. Jag trodde det bara skulle vara galningar överallt som skrek och kaos. Men det var ganska sansat. Med lite annorlunda inslag kanske, som ett par som kom in och kvinnan var upprörd över att hennes man tyckte att hon skulle läggas in där. Hon var även övertygad om att han skulle lämna henne. Senare blev de dock goda vänner igen. Men hon såg inte heller galen ut. Inte jag heller.

Efter en stunds väntetid fick jag komma in och prata med en skötare. Berätta att jag inte ville leva. Hon sa att hon inte förstod hur jag kände, men att hon hade respekt för det, och jag tyckte det var så himla bra. Det är så många som säger att de visst vet hur det känns att alla nog tänkt tanken någon gång. Men det är inte så. Jag har lärt mig att skilja på det där nu, när man kanske tänker tanken och när man verkligen vill dö. Sen fick jag i alla fall träffa en läkare som bestämde att jag skulle läggas in. På ett annat sjukhus. Så jag blev körd dit och sedan kom jag till avdelningen.

Allt var så konstigt. Dom gick igenom mina saker, plötsligt var jag bakom en låst dörr och hade ett blått plastarmband. Jag hade en säng på ett sjukhus som tillhörde mig. Plötsligt kände jag mig så... himla himla galen. Eller kanske normal och att jag inte hörde hemma där. När mamma gått la jag mig i sängen och grät och grät, fick sedan gå på ett fem minuter långt läkarsamtal. Göra en undersökning. Fick en atarax. Fick veta att de skulle kolla oss när vi sov varannan timme och sedan fick jag imovan och propavan och somnade olycklig. 

Nu har jag blivit inlagd, på psyk. För att jag sa att jag ville dö. Fullproppad med tabletter nu, så för stunden känns det bra och jag är lite groggy. Ska skriva mer sen när jag blir utskriven.

Jag lever, eller så här: jag är vid liv. 

Idag ska jag plugga. Sen ska jag på födelsedagsfest och middag. Jag ska bli full och kanske somna i en snödriva på vägen hem. Det vore bra. 

Missade lunchen med min behandlare idag för att det var fel i tunnelbanan. Som vanligt. Stod nästan och grät på tunnelbanestationen för att jag var så arg, så jävla arg. När jag var en halvtimme sen ringde hon och sa att det blev för lite tid så jag åkte hem, gick som en apatisk zombie och dunkade ner i sängen. Grät i två timmar. Åt. Grät i en timme till. 

Livet har aldrig känts så tung som nu. Och det värsta är att jag inte ens kan förstå varför, varför? Är det något fel på mig?

Tro på mig och önska att jag överlever helgen. För det vill jag egentligen inte.  

Det går inte bra för mig just nu. Fick kväljande dricka två näringsdrycker på SCÄ och jag ville bara gråta hela tiden. Jag sa att jag inte vill leva mer, att jag inte tycker att livet är roligt längre. Så jag ska dit på tisdag igen, så ska vi diskuter fortsatt terapi, dagvård, läkarbesök och bla bla. Och så ska hon ringa mig halv tre imorgon. För att se att jag lever antar jag. Jag kommer att leva då. Fast ibland önskar jag att jag inte gjorde det. 

Jag skäms och hatar mig själv för att jag skriver det här. Men jag vågar inte säga det till någon, så jag skriver det här. För jag ska ur det här, det här också.  

I går kväll när jag gick ut från bion, och snön virvlade ner bland gatlyktorna över Medborgarplatsen. Mina gamla välbekanta kvarter. Dom där kvarteren som någonstans är jag. Där gick vi och höll i hand, så fint och så mycket känslor som bara ligger inkapslade i mig. Som inte får utrymme för jag vet inte hur man gör. Alla mina känslor bara sväller ut över alla andra. 

Men de senaste dagarna har jag inte ens orkat prata med mina vänner. Bara en enda, den äldsta som ring massa gånger och som hade bra nyheter. De andra orkar jag inte prata med. För jag vet inte vad jag ska säga. "Hej jag vill dö, hur mår du?"

Snart ska jag ut. Till SCÄ och vad som händer där har jag ingen aning om. Jag vet inte vad jag ska säga, vad hon ska säga. Jag vet ingenting just nu förutom att mina händer är så iskalla och att klumpen i magen bara växer sig större och större och tränger upp genom bröstet.  

Idag ser jag ut som ett spöke. Mitt ansikte är vitt och mina ögon stirrar ut som ur svarta ögonhålor. 

Idag tycker jag att livet är ironiskt. För det kan vara så vackert, med all snö och tända ljus och vänner. Så hur kan det bli så fel? Ibland tror jag att jag lever utanför den här världen. Jag får gå runt här, men aldrig riktigt delta. Jag måste hålla mig på en armlängs avstånd från alla känslor som finns i den här världen. Det får inte bli för mycket sorg, inte för mycket glädje, inte för mycket mat och inte för mycket värme och kyla.

För det är så jag känner det. Mitt liv är underbart, livet är underbart, och hemskt. Men det är inte för mig. Jag är mer som en biroll, som försökt spela en huvudroll men det fungerade inte för då kraschade jag in i väggen.

Idag känner jag mig som ett spöke. Och jag ska bli ett vandrande spöke.  

Jag älskar dig syster, när du gråter för att våra föräldrar inte bor tillsammans och du måste lämna den ena. När du ställer dig i ett hörn och tårarna rullar ner för dina kinder och jag är den enda som får ta upp dig. Bära dig som jag jag gjorde när du var en liten bebis. Tar dig i famnen och kramar dig, bäddar ner dig i min säng och säger att alla alltid kommer finnas för dig. Jag är så ledsen att jag inte kunnat skydda dig från allt, som jag borde ha gjort som din storasyster. Men jag kan inte göra mer än att finnas för dig från och med nu och för alltid.