Jag tänker mycket, hela hela tiden. På döden, på livet, på mitt liv, på min kropp, på allt jag hatar med mig själv, sånt jag gillar med mig själv. Jag tänker hur bra livet kan vara men hur rädd jag är, hur jävla livrädd jag är för allt. För framtiden. Vad som kommer att hända, hur jag kommer att må.

Jag tänker på hur mycket saker jag gjort som jag ångrar. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och magen knyter sig. Alla dagar jag gick runt i ett töcken av svält, hur jag led när jag tvingade mig själv att ta långa promenader när jag inte ätit på dagar, hur meninglöst det var. Jag tänker på dagen jag försökte ta livet av mig, varje litet steg från när jag svalde tabletterna, till ambulansen, till akuten och intensiven till att bli inlagd på psyk. Och de konstiga veckorna där i en dimma. 

Men på utsidan mina vänner, så syns ingenting av det här. De flesta tycker att jag verkar glad, att jag ser glad ut. Att jag är stark, inte så skör att jag går sönder nästan varje dag lite grann. Jag går upp varje morgon, sminkar mig, klär på mig med omsorg, gör det jag ska, träffar mina vänner. Allt för att inte visa, för det går inte. Och alla går på det. 

jag kommer inte vara nöjd förrän jag krossat mig själv

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde i går kväll. Men inte mycket, och nu har jag trösten att jag är inomhus, i min säng ensam. Jag pratade med pappa i tyå tre minuter i telefon och han sa att "ja idag verkar du ju gladare". NEJ JAG ÄR INTE ETT DUGG JÄVLAFUCKING GLADARE. "jaha, nja...".

Rosa blad faller ner från träder, på marken framför mig, under en vårhimmel.

Regnet öser ner som strida strålar, från gråa moln, ner på mig på en gata i London.

Stunder som är vackra, som man vill leva för, men sen ställer man sig frågan varför? 

Jag vet att självmord inte är en lösning, ingen utväg. Men vad är då en utväg från den här skiten jag kallar liv? Att varje morgon vakna med ångest och bävan inför dagen. Varje kväll gråta sig till sömns under täcket, eller bara kollapsa av sömntabletter och lugnande. Att finna det man gillade, tråkigt. Att känna sig så tjock att man inte borde få plats på jorden. Känna sig så ful att man resten av livet borde stanna inne. Att känna sig så förbannat ensam, när man är så omgiven av så många som älskar en. Leva i en värld, samhällen med trasiga människor. Krig, svält, egoism. 

Jag undrar bara. Hur länge ska man ta det? För att en dag ändå dö. 

Hej, jag lever. Tyvärr ibland, men jag ska fortsätta med det. Men jag har ingen lust att blogga för jag tycker bara att alltihopa blir så destruktivt för mig. För jag är tydligen destruktiv. 

I tisdags orkade jag inte med livet längre. Jag tog en överdos och blev sen hämtad av ambulans. Fick kol. Blev magpumpad och efter tio timmar på intensiven blev jag inlagd på psyk igen där jag är nu.

Jag går sönder jag går sönder. Jag vaknar och är arg över att jag vaknat. För sömnen är min enda undanflykt i det här livet just nu. 

Jag är så förbannat trött på att känna så här. Snälla någon hjälp mig.  

"Allt som finns kvar 
av mig 
är inom dig 
Så är vi jämt tillsammans"

När Barbro Lindgren var 10 år började hon i en ny skola. Det var en stor nybyggd skola och där satt hon i klassrummet en augustieftermiddag. Plötsligt så visste hon, att hon var tvungen att gå därifrån. Hon reste sig upp och läraren hjälpte henne på traven genom att fråga om hon inte mådde bra. Nej hon mådde inte bra, med böckerna trycka mot bröstet sprang hon hela vägen hem. 

De kommande månaderna spenderade hon i sin säng, där hon läste och drömde sig bort. Hon trodde aldrig mer att hon skulle kunna bli glad igen. Allt var mörkt och världen var en mörk plats utan den minsta glädje. Det fanns inget hopp kvar. 

Och jag har aldrig känt igen mig mer, i en tioåring, att en tioåring kan förstå hur det här känns. Jag menar inte att vara så negativ. Jag menar inte att vara ledsen. Men så här är det när man är deprimerad. Och jag är avundsjuk, verkligen, på er som inte har någon aning om hur det känns att inte längre ha hopp.