Här bor jag i mina drömmar.

Och i min värld är alla lyckliga. Alla ser ut precis som dom vill för dom har äntligen förstått hur jävla vackra dom är. I min värld är alla lika rika och lika fattiga. Alla har vackra saker, alla har fula saker och alla är trygga och säkra. Där finns inga sjukdomar som själ liv, tankar och tid. Ingen rasism för alla är samma, samtidigt som alla är så fantastiskt olika. Vi alla. Just nu orkar jag bara leva i den här världen, så jag stannar där några dagar till. 

Jag försökte vara normal igår. Det gick, men jag gick sönder. Idag ligger jag i sängen och väntar på bättre tider. 

Idag var en sån där dag man kände att man inte borde vaknat till. Fast jag gick upp, och solen sken. Och jag tvättade alla mina miljoner svarta kläder som behövde tvättas för att jag inte hade någonting kvar att ha på mig. Och mitt hår är snyggt idag, jag får faktiskt tycka det idiotiska hjärna. 

Senare fick jag en så fruktansvärd panikattack, kunde inte andas utan stod bara i mitten på golvet i vardagsrummet och flämtade medan det kändes som jag liksom försvann iväg och höll på att svimma. Lyckades styra in mig själv på bättre tankar och fick kontroll över andningen igen. Sen fick jag in i helvete ont i huvudet bara. 

Nu ska jag ut, för jag har inte varit ute på fem dagar. Kanske möts jag av en ny värld? 

Jag längtar söderut och till sommaren. Till åkrarna i solnedgången, solstrålarna som tränger igenom varje korn av vete och varje stjälk av blommir. Springa i sanden som börjat svalna och se på den enorma röda solen som går ner över allt. Sitta i en bil och lyssna på David Bowie och bara låta livet skölja över mig. Sådär som det gjorde en gång i tiden, innan tankar om hur tjock jag är jagade mig varje sekund. Innan mörkret i varje sekund var mig hack i häl. Nu åker jag bil, springer, går för att komma ifrån mig själv. Så jag går miste om allt. För jag hinner inte stanna och smeka hästarnas sammetslena mular, leka med grässtrån och se något som är vackert. När kommer jag kunna stanna igen? 

Remiss till psykiatrisk mottagning. Har ingen aning om hur lång väntetid det är dock, men tills jag får börja där får jag gå kvar på SCÄ i alla fall. Trodde det skulle kännas jobbigt att behöva lämna dom, men nej gud vad jag känner mig redo och färdig där. Ska träffa en psykolog där också som tydligen ska göra någon slags utredning, eller jag skulle göra något test. För att se om dom missat något tidigare. Ingen aning om vad de letar efter. Mer galenskap kanske?

Just nu gör det ont i hjärtat. Men jag har sett lite ljus idag och imorgon ska jag faktiskt gå till skolan. Har ångest, men jag måste. Måste ta tag i mitt liv igen. För det är värt att leva, har jag hört i alla fall.  

I natt kunde jag inte somna. Jag låg och vred och vände mig bland kuddarna. Satte på tv:n. Kastade av mig täcket. Stängde av tv:n. Stirrade ut genom fönstret en lång stund. Kröp ner under täcket igen och grät en skvätt. Stirrade upp i taket. Hela kroppen bara skrek och liksom ville inte ligga stilla, eller jo för jag var så trött att ögonen sved men min hjärna ville inte stänga av. Mina enda paus, sömnen. Ska den tas ifrån mig nu också?

Låg och tittade på tv hela natten och avundades alla. För deras hår, för alla deras underbara liv. Hur folk kan vara så lyckliga. Hur gör man? Räknar timmarna till jag ska gå till min psykiater imorgon, för att änligen få en remiss. För jag klarar inte det här länge till.  

Jag sitter här och lyssnar på Esbjörn Svenssons Trio - From Gagarin's Point of Wiev. Tittar ut genom fönstret för att märka att det har blivit vår. Att världen fortsätter, bara för att jag inte gör det. Bara för att jag är helt pulvriserad är inte alla andra det, inte samtidigt i alla fall. Och det är någon slags tröst kan jag tycka. Jag ska ta mig ur och igenom det här och bli stark och lycklig när jag väl kommer ut där på andra sidan. 

Men ibland är det som, både med sorg och ätstörningar, att man liksom klivit över en tröskel. Man vet hur det är där inne i det där hemska lilla instängda rummet. Och den vetskapen lämnar en riktigt aldrig. Man vet hur det är att plåga sig själv, att hata kroppen och försöka förinta den. Att ta steget tillbaka helt till fullo är nog omöjligt. Men däremot kan man stå på den där jävla tröskeln. Och därifrån ser man så himla mycket mer än alla andra, än man själv någonsin gjort. Då var det värt allt det där.  

Nu är jag hemma igen. Jag är ledsen, för jag saknar mamma, men det är skönt att träffa pappa igen. Jag är ledsen för att igår kom mitt liv ikapp mig på något sätt. Jag tänkte på alla mina födelsedagar. När jag fyllde 18 år, satt på balkongen och rökte och grät för att jag inte hade pratat med min pappa på flera veckor. När jag fyllde 19 och hade knappt pratat med min mamma och herregud det gör så ont att tänka på. När jag fyllde 20 år och var alldeles för smal men hade gått upp lite i vikt och hade sån ångest. 

Nu är jag lite rädd. För hur framtiden ska bli. På tisdag ska jag till min psykolog och få remiss någonstans, tills dess måste jag i alla fall överleva. Och jag ska göra det, genom att varje dag tänka på något som gör livet värt att leva. 

Som när solen står lågt en vårkväll.