Förut brukade jag drömma. 

Drömma om hur fantastisk min framtid skulle bli. Hur jag skulle möta den där mannen som jag bara skulle älska över allt annat. Hur vi skulle gråta tillsammans ute i regnet och skratta tillsammans alltid annars. Hur vi skulle ha lövkrig ute i parken bakom vår lägenhet med våra barn. Med vår blonda dotter med lugg och en liten kappa, och jag skulle älska henne över allt annat också. Sen skulle jag jobba med någonting fantastiskt. Kanske läkare. Få hjälpa andra och trivas på jobbet för att efter en lång dag av kanske elände också bara få komma hem till allt det där som jag vill ha.

Men så succesivt slutade jag drömma. Det ersattes av mörker och anorexi och självhat. Alla mina drömmar känns som suddiga och kladdiga i hörnen. Som om det är miljoner år borta, eller bara helt enkelt. Det blir aldrig bra. Jag kommer aldrig att må bra.

Det blir aldrig bra. Så känns det.  

Idag tänker jag inte vara konstruktiv. Idag tänker jag inte vara positiv. Idag tänker jag inte ha tillförsikt. 

Idag, just nu vill jag bara dö.  

Oj vad många dagar det var sen jag skrev nu såg jag. Tiden går så skrämmande snabbt ibland. Förut tyckte jag att allt höll på så länge, höstlöven låg där på marken i massa dagar. Man kunde pulsera genom dem. Ha lövkrig och ta promenader. Dagarna tog aldrig slut. Nu tycker jag att löven hinner skumpna ihop bara man vänder sig om. 

I torsdags träffade jag min nya behandlare. Så mycket bättre! Ska nu arbeta på min självkänsla. Följa upp maten. Kanske vara med i någon grupp. Kanske självkännedom, fast det var hon inte säker på. Ingenting är så säkert. Jag känner mig lite rädd jag med.

Drömde att jag ville ta livet av mig i natt. Eller nej jag ville inte, men jag stod inne på toaletten med massa värktabletter i handen. Tryckte ut dem en efter en. Men tänkte att jag inte alls ville dö. Vaknade, med ångest. Jobbig dröm som tyngt ner mig hela dagen. Verkligen. Surig familj som i verkligheten också ibland kan få mig att vilja ta livet av mig. Mår dåligt idag för att jag känner mig tjock, ful och otillräcklig på alla sätt. Fel på alla sätt. 

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer, löngtar efter något som kan rädda mig.  

Jag kan ärligt talat inte skriva vad jag känner. Kan inte uttrycka vad jag känner för det är så... mycket en känsla. En känsla som jag på sätt och vis egentligen inte känner till, eller den ingår liksom inte i basutbudet. Känns som en smärta. Känns som ett magknip. Känns som om man inte kan sitta still. Känns som om man vill gömma sig. 

Lunchgruppen idag var bra, fast jag kan inte hjälpa att känna mig så dålig för att jag gått upp (och går upp) i vikt. Fast ibland skiter jag i allt det där.

Men då känner jag mig tom och livet känns meningslöst.

Det lustiga är nog hur bra man är på att dölja saker, för det antar jag att andra är också. Få som känner mig skulle beskriva mig som någon depressiv typ. Utan istället den där alltid glada, tillgängliga och ja... Men i mig är det allt annat än sant, även om jag försöker.  

Har pluggat hela dagen idag. Försökt gömma mig i mina böcker, men så kommer verkligheten ifatt en. Slog mig i ryggen och drog ner mig på golvet för att stampa på mig. Så känns det ungefär. 

Ikväll vill jag bara ligga i min säng och önska att jag var någon annan.  

Nu är det snart en månad sen jag skrev någonting i den här bloggen. Då skrev jag att jag aldrig skulle skriva mer i den här skitbloggen. Varför är det här en skitblogg, kan jag fråga mig nu. 

Kanske för att den innehåller så mycket av det där mörka i mig som jag inte vill kännas vid. Men att inte känna, att inte tillåta sig att känna och att gömma sig. Det är som ett skrubbsår, långt och utdraget men lagom smärtsamt. Som att ramla av cykeln och aldrig våga resa den upp igen. 

Fast nu ska jag det. Cykla mot vinden över broar och genom vattenpölar, livrädd. För jag kommer att ramla av och slå mig hårt. Det gör jag hela tiden. Men jag börjar inse att jag måste ramla av. Att jag måste ta emot den hjälp från de som försöker plocka upp mig igen.

Du kan inte hindra de du älskar från att falla. Men när de väl gör det måste vi finnas där för att plocka upp varandra igen. 

Har haft en sån sjukt jobbig vecka. Fick förhöjd dos av antidepressiva igen. Har gått runt och skrattat, och gjort massa saker för att förneka mig själv. Det är inte hållbart det här. Inte någonting.  

När jag ska sova är det som om min hjärna hänger upp sig. Den vägrar sluta tänka. Den vägrar sluta tänka på hur mycket jag hatar mig själv och hur mycket jag vill gå ner i vikt. Låg och vred mig i sängen. Ville gå upp och ta livet av mig. Grät under täcket. Hängde ner med huvudet mot golvet. Ja sådana där normala saker man håller på med på nätterna. Somnade i alla fall till slut i gryningen och vaknade sedan vid elva. Ganska utvilad faktiskt. 

Hade inte tänkt äta frukost idag men familjen hade gjort en brunch med scones och jag är väldigt svag för det, tyvärr. Så jag åt en hel scone med smör och ost och fick sedan panik och kräktes upp maten igen. Fast jag kräktes alldeles för långt efter måltiden så det har ju inte ens någon effekt. Jag vet hur korkat det är, det är inte ens effektivt. Men när man har ångest så det gör ont i kroppen går det inte att hejda sig. Det går inte.

Just nu känner jag mig så trött på hela skiten. De sa att det skulle bli bättre om man började äta. Nu äter jag, och är tjock och det känns inte alls ett skit bättre. Tvärt om.  

BAJS JAG HATAR HELA LIVET KAN JAG INTE BARA FÅ DÖ?

Vågen pekar neråt i alla fall.