Nu är jag hemma från min resa, hemma ensam i min lägenhet igen. Det känns så oändligt skönt att bo ensam, bara jag. Bara mina saker, som får ligga överallt om jag vill det. Jag kan lämna framme dagboken på köksbordet, glömma att gömma bort alla mina hundratals listor och tabeller över saker och ting som inte borde sparas egentligen. 

Så ja, jag trivs ensam. Men de senaste dagarna har den där gamla paniken börjat krypa över mig igen. Varför lever jag? Jaha, fyra timmar kvar till klockan är 10. Sen kommer kvällen, sen natten, och sen nästa dag. Den där obehagliga meningslös känslan som kan få mig att vilja hoppa ut genom fönstret. Att bita ihop hjälper inte, att gråta hjälper inte för det är den där ångesten som kommer inifrån och bara river sönder allt i sin väg. 

Kaffe, 7-up light och sojamjölk. Är det som befinner sig i mitt kylskåp och det som får befinna sig på min meny. Bara en liten stund, bara några dagar, sen lovar jag att sluta. Jag vill bara gå ner några kilon. Eller egentligen handlar det inte ens om det. Utan bara den där jävla ledan på att vara jag. Behöva se mig själv i spegeln varje dag. 

Om jag kollapsar, om jag dör, då blir jag lättad. 

Jag går sönder varje dag varje sekund, men det ser ingen.

Varför får de dummaste föräldrarna de finaste barnen? En del föräldrar förtjänar inte sina barn. Punkt.

Nu bor jag ensam, lägenheten har varit kaos men nu är den nästan i ordning. Bara tusentals saker att sortera och massa saker jag måste köpa. Det är så skönt att få bestämma allt själv, hur det ska se ut, när och vad jag äter. Men det är också svårt, för jag ligger i sängen och har ångest. Tänker på mitt liv och hur jag ska leva det. Får panik vilken oentusiasm jag känner inför allt. Hur lite jag vill men hur mycket jag måste. Det enda som finns kvar är att önska att jag i alla fall gått ner i vikt.

För några månader sen ville jag inget annat än att dö. Jag bara grät och grät och hade sån ångest att det kändes som om väggarna skulle ramla över mig. Jag såg döden som den enda utvägen. 

Men nu, är döden det jag fruktar mest. Tanken på att alla ska dö, att jag en dag ska dö. En evighet av ingenting. Det ofattbara. Tanken på att andra människor jag känner ska dö, för tidigt, för unga, för gamla. Magen knyter sig, paniken sköljer över mig. Hela hela tiden. Tänker på det oavsett och kastar i mig lugnande för att klara att inte falla ihop. Även om jag ibland fortfarande känner i vissa stunder att döden skulle vara en så fruktansvärd lättnad.

Jag tycker ibland att man pratar för lite om sånt här. För lite av vad man känner, vad som ska hända, vad man tror händer. Som om man är rädd för andras känslor och andras. Att bara haspla ur sig "det blir bättre", när man egentligen inte har en aning. Men man måste hitta det i livet som gör att det blir bättre. Finns där och lyssna bara, försök inte ens hjälpa, bara finns, snälla. 

Att vara människa. Är svårt, läskigt, livsfarligt, underbart, vackert, ledsamt, händelserikt. För mig är det just nu så fruktansvärt svårt. Att vakna, och behöva genomgå en dag till, att ständigt oroa sig för allt som skulle kunna gå fel. 

Sen dom där stunderna man inte tänker, när man bara går genom den där trädgården men blommor och löv överallt och det är bara vackert. Det behöver inte vara så mycket mer än så. 

Att vara jag är att känna sig instängd, instängd i livet och min kropp. En kropp jag hatat genom allt, oavsett undervikt eller normalt vikt eller, ja genom allt. Som jag också plågat genom prestationer, anorexi och skador. Ett ansikte jag ibland vill slå sönder och aldrig återvända till spegeln, och helst stanna inne resten av livet för att alla ska slippa se mig. Att vara jag är att ha ständig ångest, över allt som kan hända och kommer att hända, och att försöka ha kontroll. 

Men jag kommer alltid vara jag. Men jag tror att det som är jag kan förändras, kan bli bättre. Jag vet bara inte hur, än.  

för att jag med ord inte längre kan förklara hur jag mår. alla ska veta hur mycket jag försöker, försöker att må bra. men det går inte. men jag lever som om jag vore vid liv. 

Ibland tycker jag att psykiatrin är så underbart förlegad, eller kanske inte förlegad, men väldigt enkelspårig. För det är så många som faller igenom och som ingen plockar upp förrän de verkligen ligger med ansitket nere i gruset. Alla dom där som är "duktiga". Alla dom som sköter sina jobb, sina studier, träffar sina vänner och faktiskt fungerar. Det är som att dom inte räknas och jag kan inte för mitt liv förstå hur en psykiater kan vara så trångsynt. Att inte förstå att människor är så fantastiskt olika, att man kan se ut hur som helst och känna precis vad som helst.

Vet inte hur många gånger jag fått höra att jag ser ju ut att må bra, fast det var så långt ifrån sanningen man kunde komma. Tydligen ska man stå på ett broräcke för att någon ska förstå det man försöker säga. 

Snälla. Förstå det. 

Någon annan som också haft upplevelser av det?