Idag höll jag om min bästa vän som grät och sa att hon kände sig så ensam. 

Jag har vänner, jag har en familj att komma hem till som gör allt för att gottgöra mig, jag har en pojkvän. Ändå känner jag mig ibland också så förbannat ensam. Men jag ska ta hand om henne.  

Jag ser dina magra ben,

varenda ben på din överkropp.

Allt det där jag drömde om en gång,

har du nu. 

Och jag vill bara gråta,

för jag ser bara det svarta i dina ögon nu.

Hur liten och bräcklig du är,

hur jag misslyckats.

Med att skydda dig, 

att göra dig lycklig.

För du förtjänar allt. 
Stjärnor, himlar, snö,

solar, gräs, glassar,

glädje.

Allt.

Förlåt. 

Jag har röda märken på min arm för att jag borrade ner naglarna så djupt. 

Jag vet ärligt talat inte hur länge till jag ska orka. På tomhetens botten står vi på toppen. 

Jag drömmer om att allt bara ska få kännas bra. Allt. Snälla?

Jag orkar inte behöva gå upp på morgonen och önska att jag inte skulle vaknat, i alla fall inte som mig själv. Imorgon ska jag träffa min behandlare. Det var jag som ringde och ville prata med henne. Men nu skäms jag. Så onödigt, jag är så onödig. Så känner jag ikväll. 

Men runt handleden sitter i alla fall armbandet som betyder allt. 

jag har alltid drömt om förståelse, om kärlek och att människor ska tycka om mig. Inte bara som den man står ut med, den som är helt okej och trevlig. Jag vill vara söt, jag vill vara smal och jag vill bara att någon ska tycka om mig på det där villkorslösa sättet. För mina föräldrar ger mig inte det. Men vem vill?

Käkar morötter och dricker te och försöker fundera på hur man ska stå ut. Kanske ska äta lite popcorn snart, för att jag är sugen på det. Sug på den anorexia! Övertygar och övertalar mig själv om att allt kommer att bli bra. Att okej, nu får allt vara fruktansvärt. Nu får det vara som att krypa igenom en jävla mörk och våt tunnel. För jag vet att på andra sidan där finns något helt underbart. Och ibland finns det faktiskt fönster där i tunneln. Där ens vänner står, som man kanske mer och mer känner att dom älskar en. Kvistar med rönnbär som trillar in och skvallrar om hur fantastiskt det är där ute. Förut kröp jag bara där. Låg snarare där mitt i tunneln. Jag ville ingenstans. Bara ligga där och försvinna. Men det ska jag inte nu. Jag ska ut. Jag ska vidare. Trots att mina knän kommer att skrapas upp hela vägen. 

Min psykolog sa idag att nu lever hela min kropp. Att jag har en helt annan utstrålning, än när jag satt där första gången. Det gjorde mig glad. Fast samtidigt lite rädd. Och jag berättade om ungefär det jobbigaste som hänt i mitt liv. Och hon sa att jag var modig. Jag grät och sa att jag inte tyckte det men hon sa att det visst var modigt gjort det jag gjorde den gången. Mascaran rann nerför mina kinder och hon gav mig en stilla hint om att jag hann ju tvätta bort den innan jag skulle dit igen. För när jag kom till spegeln hade jag verkligen mascara under hela ögonen. Var tvungen att skratta lite åt mig själv. Promenerade sedan hem med lättat hjärta och det var dimmigt ute och mörkt. Och överallt mellan husen på de små balkgonerna var det fina lampor och löven var så vackra och jag ville bara gråta och dö och skratta. Fast framförallt önskade jag. Önskade att det här en dag ska ta slut. Att jag ska få gå där under löven, och bara vara lycklig. Kom hem, la mig på soffan och fick världens ångestattack. Jag ville ringa någon och gråta och säga att jag vill inte leva mer. Men jag visste inte vem. Vill inte vara till besvär, och vad skulle jag säga? Usch, men jag ska fortsätta. För allas skull. Och för att det går över, hoppas jag. Och för att jag minns hur jävla vacker det var där på promenaden hem. 

Åh vad jag ibland önskar att jag kunde vara barn igen. Vara liten och behövande. Oskyldig utan alla komplicerade tankar. Utan alla farhågor, utan tankar på att livet inte skulle kunna bli bra. 

När man var liten var livet en sådan självklarhet. Varje dag var en ny. Allt var nytt, spännande, gåtfullt och mystiskt. Livet är fortfarande gåtfullt och mystiskt. Men ibland tvivlar jag på vad det tjänar till egentligen. 

För nu är jag såhär trasig. Det gör ont i mitt hjärta, som en huggande smärta. För vad jag gjort mot mig själv. Mot andra, vad andra gjort mot mig och hur dåligt alla mår.

Imorgon ska jag till SCÄ för samtal med min psykolog/läkare, sen ska jag dit en gång till samma dag för bedömningssamtal med en annan psykolog jag inte träffat. Bedömningssamtal för att få börja i en KBT-grupp. Känner mig ganska positiv till allt det här för en gångs skull. Liksom förväntansfull.