Jag vill bara gråta just nu. Vill bara krypa ner i golvet och försvinna iväg någonstans. Känns så där i kroppen när det bara åker runt som något ledsamt obehagligt. Som gör att jag inte riktigt vet var jag vill eller om jag ens vill. 

Har varit jättelycklig de senaste veckorna, de senaste dagarna. Inte varenda sekund, inte varenda minut men jag har varit glad. Och när det gäller mig är det ett så fruktansvärt stort framsteg. Men när det där ledsna kommer tillbaka hela tiden känns det liksom lite hopplöst, som att jag inte riktigt litar på att allt kan bli bra. Även om jag vet att det blir bättre. 

Äntligen har hösten kommit och allt det där jag har väntat på. Jag hatar helger, hatar att sitta hemma och ha tid. Tid att lägga ner på att tänka och ha ångest. Känna efter hur min kropp känns och springa till spegeln hundra gånger på en dag bara för att kolla, för att kontrollera. För att sedan ibland bryta ihop i sängen. 

Sitter vid köksbordet och har precis ätit frukost, dricker mitt kaffe nu och lyssnar på musik. Önskar att jag var någon annan. Söt, smal, en bra människa. Men det är jag inte. Så jag får bara acceptera det. Duscha och försöka sminka över hela mig själv. För ikväll ska jag på fest. 

Jag är livrädd. För livet, för allt. 

Och så förbannat trött på att vakna och vara jag. Vakna med ångest, och känna att dagen bara är något som ska fördrivas. Den här dagen också, och den ska också ta slut och sen kommer en till. Men det är ju det som är livet. Dagar. Och jag väntar på dagen då allt ska börja kännas bra igen. Just nu känns det som om jag springer och håller andan. 

Hatar mig själv, hatar mitt fula äckliga jag. Önskar att någon annan stod där, någon söt, smal. Någon annan som inte är jag. 

Sitter inne idag och lyssnar på Familjen. 

En dag, såg jag inte längre alla vackra gator omkring mig. Jag såg inte hur vintern höll på att förvandlas till vår och hur solljuset sakta letade sig in över mig, in i föreläsningssalarna. Jag märkte inte hur alla omkring mig betydde så mycket för mig, skrattade inte längre tillsammans med dem. Gick runt som i ett kallt vakuum. 

Allt blev bara mörkt. Tills jag låg i sängen hela dagarna. Jag gick bara upp för att äta, resten av dagen låg jag, utsträckt i sängen. Tittade på tv. Längtade bort till en annan värld. Jag låg under täcket och grät på nätterna, grät för att jag bara ville att allt skulle ta slut. 

Men det var inte livet jag ville skulle ta slut, bara allt mörker. 

De senaste åren har jag inte tyckt annat än att jag är misslyckad, värdelös, ful, tjock som inte förtjänade att äta och jag tyckte till slut inte att jag förtjänade att leva. Allt som var jag skulle utplånas. Jag har inte förstått hur någon ens kunnat närma sig mig. 

Men det senaste året, det här halvåret när jag bara mått åt helvete och har betett mig åt helvete, har alla funnits kvar. De står där stadigare än någonsin. Som mina stenar i strid ström av ångest, sorg och leda. Jag har fått höra hur mycket jag betyder för alla. Hur speciell de tycker att jag är, hur underbar jag är. Hur personalen när jag varit inlagd tagit sig tid för mig de inte visade någon annan. För att de gillade mig så mycket sa dem. Ingen, ingen, har vikit en tum när jag tycker att de bara borde kasta sig undan så fort de såg mig. 

Sakta, sakta, börjar jag förstå. Eller i alla fall acceptera att det är vad de tycker. Kanske är det så, ändå, att jag inte är så fruktansvärd? Kanske är det som han sagt till mig, det är ju jag som ska vara jag resten av mitt liv. Och jag är bäst på att vara jag. 

Så här är det, tror jag. Och andra jag pratat med som växt upp med, vad ska vi nu kalla dem, störda föräldrar. 

Föräldrar som haft sina egna problem, som velat göra sitt bästa men inte kunnat. Men lik förbannat har de inte kunnat vara just föräldrar. De har varit de som skadat en istället för att vara den som ska skydda en. Den som ska vara ens sköld mot världen när man behöver den som mest. 

När man är tonåring, kanske storasyster därtill och det är ens verklighet med skrik och bråk. Då måste man sluta känna, det går inte. Det är ens enda sätt att överleva. Skulle man bryta ihop skulle man aldrig resa sig, inte ens krypa på knäna. 

Sen när tiden går och det blir bättre. Man släpps fri från helvetet och allt lugnar sig omkring en. Det är då allt kommer. Det var då jag tillbringade först tre veckor med att gråta, gråta för allt som hänt för att jag inte kunnat innan. Det var som om livet kom ifatt mig, för nu kunde jag, nu hade jag råd att falla. För jag visste att i alla fall någon kanske skulle kunna plocka upp mig om inte jag själv. En sån fruktansvärd ensamhet, och osäkerhet för att man vant sig vid att ta hand om sig själv men man klarar det inte mer. 

Jag vet inte om det gör det bättre. Men det ger lite tillförsikt och hopp. Att förstå att man mår dåligt för att man fått stå ut med så mycket och nu känner man. Och en dag när man gråtit färdigt och hatat färdigt och haft ångest, en dag går det över. 

Och det är då man går ut som vinnaren, vinnaren över livet. 

Jag vet att det är paradoxalt egentligen, men döden skrämmer mig så fruktansvärt. Det där med att det är för evigt, och var tar jag vägen? Vad är jag? En hjärna och ett hjärta, eller massor mer som ska någonstans sen. 

Det är som att tänka på rymden. Alla stjärnor, alla galaxer och all tid och solen och det oändliga och att allt uppstod ur en liten partikel. Det oförståbara. Och det gör mig så fruktansvärt rädd. Det är en ångest som alltid letar sig in i mig, besatt av tanken att jag ska dö. 

Tänk om jag inte hade blivit inlagd i söndags, tänk om jag fortsatt som jag gjorde. Mina blodvärden hade blivit sämre och jag kunde åkt på en livsfarlig infektion. Men det gjorde jag inte. Jag kom till sjukhus istället där vi tog bort och la till mediciner och fick mig att äta. 

Jag må vara olycklig. Jag må längta efter att slippa finnas ibland. Men jag väljer livet, från och med nu och alltid.  För även om jag är totalt livrädd, så vill jag uppleva livet. Även om jag inte vill det just nu, även om varje dag är en kamp för att inte implodera av ångest och rädsla och leda. 

Men jag vill ha barn. Jag vill gifta mig. Jag vill jobba för läkare utan gränser. Jag vill rädda någons liv. Jag vill börja jobba och trivas med det. Jag vill hitta nya låtar som känns i hela kroppen. Jag vill gråta. Jag vill känna. 

Jag vill finnas, ett tag till i alla fall. 

Gick en promenad förut och jag trodde jag skulle dö, massor av gånger. Bara falla ihop i skogen och så skulle allt vara över. För varje ny uppförsbacke som kom slog mitt hjärta hårdare och hårdare. Förlåt kroppen. 

Imorgon ska jag förhoppningsvis till IKEA med pappa. Köpa det sista som behövs till mitt hem. 

Men det är så jobbigt för det enda jag känner för är att vara ensam. Promenera ensam. Läsa ensam. Titta på tv ensam. Bara vara ensam, bara behöva lyssna på mig. Men jag tänker inte ge hän åt den känslan, för det slutar aldrig bra. Bara att stå ut tills det känns bra. Bara fortsätta äta, bara fortsätta leva. 

Fake it 'till' you make it. 

I morse i tidningen (som är några dagar gammal) läste jag om en mamma vars son tog livet av sig för femton år sedan. Han var 20 år, precis som jag var när jag försökte, när jag ville dö. 

Jag grät mig igenom hela artikeln, för det var så hemskt att läsa om hennes sorg. Hur hon lärt sig leva med sorgen men aldrig kommit över den. Och hur det på golvet stod;

 "Jag önskar jag hade orden. Det är inte för er skull jag gör det här för min skull. Jag älskar er alla. Älskar dig mamma. Älskar dig mamma."

Hur mycket jag vill dö, tänker jag aldrig aldrig mer ens komma i närheten av tabletter. Det är bara att stå ut, gråta och skrika och stå ut. 

Idag när jag skulle hämta mina mediciner hos sjuksköterskan ville hon att jag skulle väga mig först. Och det gick jag dum som jag är med på. Fan jag vägde så pinsamt mycket. Resten av dagen ville jag bara gråta, och vill fortfarande för jag känner mig så misslyckad. Tvingar mig själv att gå ute varje dag, göra någonting för att inte bara bli liggande i sängen och gråta. 

Men jag känner att allt är så tröstlöst just nu. Det känns inte som att det finns någon hjälp att få, utan det jag har insett om livet, så är det bara. Jag vet att det inte är rationellt, men det är så det känns. Som att man faktiskt upptäckt att tavlan på väggen är grön, medan alla andra försöker övertyga en om att den är blå. Fast jag ser ju med egna ögon att den är grön. Hur kan man då ha så fel? 

Nu har jag i alla fall fixat internet här hemma.