Nu är det snart en månad sen jag skrev någonting i den här bloggen. Då skrev jag att jag aldrig skulle skriva mer i den här skitbloggen. Varför är det här en skitblogg, kan jag fråga mig nu. 

Kanske för att den innehåller så mycket av det där mörka i mig som jag inte vill kännas vid. Men att inte känna, att inte tillåta sig att känna och att gömma sig. Det är som ett skrubbsår, långt och utdraget men lagom smärtsamt. Som att ramla av cykeln och aldrig våga resa den upp igen. 

Fast nu ska jag det. Cykla mot vinden över broar och genom vattenpölar, livrädd. För jag kommer att ramla av och slå mig hårt. Det gör jag hela tiden. Men jag börjar inse att jag måste ramla av. Att jag måste ta emot den hjälp från de som försöker plocka upp mig igen.

Du kan inte hindra de du älskar från att falla. Men när de väl gör det måste vi finnas där för att plocka upp varandra igen. 

Har haft en sån sjukt jobbig vecka. Fick förhöjd dos av antidepressiva igen. Har gått runt och skrattat, och gjort massa saker för att förneka mig själv. Det är inte hållbart det här. Inte någonting.