Förut brukade jag drömma. 

Drömma om hur fantastisk min framtid skulle bli. Hur jag skulle möta den där mannen som jag bara skulle älska över allt annat. Hur vi skulle gråta tillsammans ute i regnet och skratta tillsammans alltid annars. Hur vi skulle ha lövkrig ute i parken bakom vår lägenhet med våra barn. Med vår blonda dotter med lugg och en liten kappa, och jag skulle älska henne över allt annat också. Sen skulle jag jobba med någonting fantastiskt. Kanske läkare. Få hjälpa andra och trivas på jobbet för att efter en lång dag av kanske elände också bara få komma hem till allt det där som jag vill ha.

Men så succesivt slutade jag drömma. Det ersattes av mörker och anorexi och självhat. Alla mina drömmar känns som suddiga och kladdiga i hörnen. Som om det är miljoner år borta, eller bara helt enkelt. Det blir aldrig bra. Jag kommer aldrig att må bra.

Det blir aldrig bra. Så känns det.  

Jag har haft en bästa vän som jag gillade över allt annat. Vi höll varandras händer, fanns för varandra, kysste på varandra på kinderna när vi var fulla och stod utanför klubben när den stängde under gatulamporna. Sen försvann hon, hon hittade väl något bättre. När jag blev sjuk. När jag satt hemma och hatade mig själv och svälte mig själv hörde hon inte av sig längre. Jag tycket att jag förtjänade ensamheten. 

Det betyder inte att jag inte har bästa vänner längre. Jag har många, jättebra vänner. Jag har flera stycken bästa vänner jag berättar allt för, eller i alla fall nästan. Men kanske ingen bästa vän längre. Vad är det värt när man ändå bara blir sviken? Håller kanske en arms avstånd mellan folk och mig nuförtiden. För att det är lite för läskigt att släppa någon sådär rakt på hjärtat.  

Men tack ändå, för att ni gjort mig till den jag är. För att ni älskat mig och tagit hand om mig. För att ni får mig att inte känna mig totalt värdelös.  

Idag tänker jag inte vara konstruktiv. Idag tänker jag inte vara positiv. Idag tänker jag inte ha tillförsikt. 

Idag, just nu vill jag bara dö.  

Jag har träffat någon. Någon som jag kanske gillar. Jag vill så gärna det. Jag tycker sällan att jag förtjänar saker eller tror på saker, att bra saker ska hända. Men det här förtjänar jag. Snälla snälla snälla. 

Mådde så bra. Sen gled jag tillbaka i gamla banor, och nu ångest. Precis innan när jag ska sova. 

Har känt mig omtyckt idag. Värdefull. Inte fullt så avskyvärt tjock.

Blir nästan rädd, ska jag gå och tro saker om mig själv som inte är sanna nu? Är det så va? Så dum reaktion. Kanske såg jag mig inte som ett vandrande fläskberg för att jag inte är det. Kanske såg jag mig som omtyckt för att jag kanske är det.

Kan det vara så? Kan det? 

I alla fall tre personer har läst min blogg. Vilka är ni? Obotligt nyfiken, det är jag. Just nu obotligt trött, lycklig och olycklig är jag också. 

Har planerat resor med mina vänner, gamla som nya. Målat naglarna och pluggat. Tränat, haft ångest och skrattat.  

Vill bara få känna mig lycklig och älskad. Har slarvat lite med maten, blir lite mindre och lite mer ångest. Har dåligt samvete för det. Förlåt mig själv. Ingen idé att gå ner i vikt igen. Det finns inget där. Det är bara ett bottenlöst hål som man gräver sig allt djupare i för att försöka hitta lyckan där nere. Fast man når den aldrig. För den finns åt andra sidan, där uppe vid grästuvorna där man ser himlen.

Man lägger sig i gräset, lycklig och ser upp på de blåa molnen. Fast så slår tanken en. Men nu då?  

Vaknade efter mardrömmar och låg och ångestade mig länge i sängen. Ville dö, sprang sedan upp och städade. Kollade på Bachelorette och allt annat som gick på tv medan jag pluggade. Höll mig flytande. Längtade. Saknade. Ångrade. 

Oj vad många dagar det var sen jag skrev nu såg jag. Tiden går så skrämmande snabbt ibland. Förut tyckte jag att allt höll på så länge, höstlöven låg där på marken i massa dagar. Man kunde pulsera genom dem. Ha lövkrig och ta promenader. Dagarna tog aldrig slut. Nu tycker jag att löven hinner skumpna ihop bara man vänder sig om. 

I torsdags träffade jag min nya behandlare. Så mycket bättre! Ska nu arbeta på min självkänsla. Följa upp maten. Kanske vara med i någon grupp. Kanske självkännedom, fast det var hon inte säker på. Ingenting är så säkert. Jag känner mig lite rädd jag med.

Drömde att jag ville ta livet av mig i natt. Eller nej jag ville inte, men jag stod inne på toaletten med massa värktabletter i handen. Tryckte ut dem en efter en. Men tänkte att jag inte alls ville dö. Vaknade, med ångest. Jobbig dröm som tyngt ner mig hela dagen. Verkligen. Surig familj som i verkligheten också ibland kan få mig att vilja ta livet av mig. Mår dåligt idag för att jag känner mig tjock, ful och otillräcklig på alla sätt. Fel på alla sätt. 

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer, löngtar efter något som kan rädda mig.