jag kommer inte vara nöjd förrän jag krossat mig själv

Jag måste lägga upp massa bilder, för jag behöver se annat, annat som inte är jag. Se allt det mitt hjärta längtar till. 

Nu mår jag lite bättre än jag gjorde i går kväll. Men inte mycket, och nu har jag trösten att jag är inomhus, i min säng ensam. Jag pratade med pappa i tyå tre minuter i telefon och han sa att "ja idag verkar du ju gladare". NEJ JAG ÄR INTE ETT DUGG JÄVLAFUCKING GLADARE. "jaha, nja...".

Rosa blad faller ner från träder, på marken framför mig, under en vårhimmel.

Regnet öser ner som strida strålar, från gråa moln, ner på mig på en gata i London.

Stunder som är vackra, som man vill leva för, men sen ställer man sig frågan varför? 

Jag vet att självmord inte är en lösning, ingen utväg. Men vad är då en utväg från den här skiten jag kallar liv? Att varje morgon vakna med ångest och bävan inför dagen. Varje kväll gråta sig till sömns under täcket, eller bara kollapsa av sömntabletter och lugnande. Att finna det man gillade, tråkigt. Att känna sig så tjock att man inte borde få plats på jorden. Känna sig så ful att man resten av livet borde stanna inne. Att känna sig så förbannat ensam, när man är så omgiven av så många som älskar en. Leva i en värld, samhällen med trasiga människor. Krig, svält, egoism. 

Jag undrar bara. Hur länge ska man ta det? För att en dag ändå dö.