Att gå upp ur sängen i morse var som att bestiga ett berg. Såna där stunder man förstår varför kroppen behöver mat utan att känna sig hungrig egentligen, och så hade jag tagit två alimemazin och propavan kvällen innan vilket gör att man blir helt förstörd dagen efter ibland. Som tur var, eller det jag egentligen inte tycker, var min familj samlade vid köksbordet så det fanns inget annat att göra än att tugga i sig frukosten. Kom undan med en tallrik gröt i alla fall. 

Ska till en kompis födelsedagsfirande ikväll, vi ska laga mat tillsammans så då ska jag handla med mig exakt sådant jagkan tänka mig att äta. Himla skönt känner jag. Ska snart iväg och köpa en liten present också.  

Ni som faktiskt läser den här bloggen, vilket är himla roligt att se. Är det något speciellt ni skulle vilja läsa om, några frågor? Snälla kommentera så sitter jag inte här och pladdrar bara. 

Kram på alla er fantastiska människor där ute. 

kaffe.

Min kropp är helt slut. Helt. Jag orkar knappt röra mig mellan badrummet och köket och varje gång jag ställer mig upp svartnar det nästan för ögonen. Är det här att kalla liv? Men jag ska promenera sen, och lyssna på We Found Love för tusende gången och fortsätta dansa fast jag inte orkar. Priset man får betala när man är dum och sjuk. 

Ska träffa en vän senare. Bio, den enda aktivitet jag orkar.

 "Ska vi äta tillsammans?"

"Eh... nej jag äter hemma". 

Morgonens besök hos psykologen avklarat. Vi pratade lite om att jag inte ska ha mina mediciner hemma, om att jag äter alldeles för lite och han undrade om han fick ringa till SCÄ. Ringa får han alltid men jag tänker inte börja där igen. Sen sa han att "ja du har blivit lite smalare, kanske.......", nummer ett man inte får säga. 

Det värsta med att gå i terapi är att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. En del saker är väldigt konkreta, som maten. Medan det som känns värst är sånt som jag inte kan sätta ord på. Det är bara en så obehaglig känsla som kan glömmas bort på något sätt när man väl sitter där.

Men jag är så bra på att resonera, jag vet mycket väl vad jag håller på med och varför ungefär, jag vet att det är idiotiskt och att det inte leder någonstans. Ärligt talat är det inte ens ett sätt att bli smal, för man kommer ändå aldrig kunna hålla den där svälten för evigt. Vilket man inte ens vill. Jag vet att jag borde äta och inte springa från min problem utan istället handskas med dom. Man jag kan. inte. sluta. Under samtalet berättade jag även om allt mitt hemlighetshållande, lögner och manövrar för att slippa äta. Sofistikerade, kallade han dem. Pinsamt tycker jag. Sen så jämförde han det med typ alkoholmissbruk, och japp, ett missbruk är precis vad det är. 

Jag har sån ångest, har ätit både lunch och middag. Måste kompensera imorgon och inte äta. Det värsta är att jag gör det här mot mig själv, jag trodde att jag kommit längre. Längre bort från det här helvetet anorexi. Ska till psykologen imorgon igen, får se vad han konmit på. För jag är tom nu.

Att skriva en sån här blogg har två sidor för mig. För jag är så himla rädd för att påverka folk, jag skulle bli så oändligt ledsen om någonting jag skrev gjorde någon annan sjuk eller sjukare.

Men samtidigt vill jag skriva om vad som händer i mig och vad som händer med mig. Och jag gör det inte på ett skönmålande sätt. Att skriva att jag inte äter på flera dagar, är ju förfan bara tortyr och leder ingen vart och det vill jag att folk som inte är sjuka ska se. Men för mig, som är sjuk, så kan jag inte göra annat än att befinna mig i det tillstånd jag är. 

Och just nu är det att inte äta, att svälta mig själv, men egentligen inte för att bli smal utan bara för att kunna överleva.  En dag snart kanske jag inser att livet är värt att verkligen LEVA. Kanske söker jag till Capio eller någon annanstans än SCÄ som inte kunde hjälpa mig. Fast går det att hjälpa mig? Verkligen? För jag drunknar i mig själv.