Var och hämtade mina journaler på SCÄ idag. 33 sidor. Mitt livs värst år, min jävla kamp mot allt minimerat till 33 sidor. Jag har nog aldrig känt mig så förminskad som när man läser. Fast jag vet att det är så man skriver journaler, allt ska inte stå. Bara huvuddrag. Det var i alla fall jobbigt att läsa den. Massa minnen kommer tillbaka. Kanske kan skriva lite ur den här på bloggen, en del. 

Dessutom hade jag fått lite nya roliga eventuella diagnoser som "depressionstomhet", vilket man verkar ha vid borderline. Och ja personlighetsstörning. Alltid nya överraskningar. 

Från och med nu lovar jag dyrt och heligt, ska alltid äta hundra procent. Alltid äta godis och vad jag vill. Det är slut med svält och fusk och det känns så jävla bra.

Nu är jag hemma från min resa, hemma ensam i min lägenhet igen. Det känns så oändligt skönt att bo ensam, bara jag. Bara mina saker, som får ligga överallt om jag vill det. Jag kan lämna framme dagboken på köksbordet, glömma att gömma bort alla mina hundratals listor och tabeller över saker och ting som inte borde sparas egentligen. 

Så ja, jag trivs ensam. Men de senaste dagarna har den där gamla paniken börjat krypa över mig igen. Varför lever jag? Jaha, fyra timmar kvar till klockan är 10. Sen kommer kvällen, sen natten, och sen nästa dag. Den där obehagliga meningslös känslan som kan få mig att vilja hoppa ut genom fönstret. Att bita ihop hjälper inte, att gråta hjälper inte för det är den där ångesten som kommer inifrån och bara river sönder allt i sin väg. 

Kaffe, 7-up light och sojamjölk. Är det som befinner sig i mitt kylskåp och det som får befinna sig på min meny. Bara en liten stund, bara några dagar, sen lovar jag att sluta. Jag vill bara gå ner några kilon. Eller egentligen handlar det inte ens om det. Utan bara den där jävla ledan på att vara jag. Behöva se mig själv i spegeln varje dag. 

Om jag kollapsar, om jag dör, då blir jag lättad. 

Någon gång förra sommaren, kring midsommar var det en dag jag inte ätit något och vi skulle äta pizza. Jag var så förstörd av hunger så jag åt, säkert en hel och sen efterrätt för jag hade redan tappat kontrollen. Det började krypa i kroppen och jag kände magen stå åt alla håll. Jag gav mig ut, joggade en bit ut i skogen. Där kräktes jag upp allt för att sen springa i en halvtimme till. Det enda jag kunde tänka var hur tjock jag skulle bli. Och att jag skämdes så jävla mycket.Så äckligt, så sjukt man kan bete sig.

Förra sommaren, var jag ensam hemma i fyra dagar medan jag jobbade. Jag åt ingenting på dom fyra dagarna för jag tyckte jag hade gått upp för mycket i vikt. Dessutom bestämde jag mig för att cykla till jobbet vilket tar cirka 45 minuter, och ja resultatet blir ju såklart att jag inte orkade, inte alls. 

Men det värsta var, att jag var helt, fullkomligt övertygad om att jag hade dålig kondition. Det var därför jag inte orkade. När jag tänker tillbaka på det, det är då jag kan inse att jag varit sjuk, att jag är sjuk. Att tankarna inte är det minsta rationella fast man för stunden är helt övertygad om det. Det är ganska obehagligt så här i efterhand att tänka hur fel allt var i min hjärna. Något så självklart nu. 

Att gå upp ur sängen i morse var som att bestiga ett berg. Såna där stunder man förstår varför kroppen behöver mat utan att känna sig hungrig egentligen, och så hade jag tagit två alimemazin och propavan kvällen innan vilket gör att man blir helt förstörd dagen efter ibland. Som tur var, eller det jag egentligen inte tycker, var min familj samlade vid köksbordet så det fanns inget annat att göra än att tugga i sig frukosten. Kom undan med en tallrik gröt i alla fall. 

Ska till en kompis födelsedagsfirande ikväll, vi ska laga mat tillsammans så då ska jag handla med mig exakt sådant jagkan tänka mig att äta. Himla skönt känner jag. Ska snart iväg och köpa en liten present också.  

Min kropp är helt slut. Helt. Jag orkar knappt röra mig mellan badrummet och köket och varje gång jag ställer mig upp svartnar det nästan för ögonen. Är det här att kalla liv? Men jag ska promenera sen, och lyssna på We Found Love för tusende gången och fortsätta dansa fast jag inte orkar. Priset man får betala när man är dum och sjuk. 

Ska träffa en vän senare. Bio, den enda aktivitet jag orkar.

 "Ska vi äta tillsammans?"

"Eh... nej jag äter hemma". 

Morgonens besök hos psykologen avklarat. Vi pratade lite om att jag inte ska ha mina mediciner hemma, om att jag äter alldeles för lite och han undrade om han fick ringa till SCÄ. Ringa får han alltid men jag tänker inte börja där igen. Sen sa han att "ja du har blivit lite smalare, kanske.......", nummer ett man inte får säga. 

Det värsta med att gå i terapi är att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. En del saker är väldigt konkreta, som maten. Medan det som känns värst är sånt som jag inte kan sätta ord på. Det är bara en så obehaglig känsla som kan glömmas bort på något sätt när man väl sitter där.

Men jag är så bra på att resonera, jag vet mycket väl vad jag håller på med och varför ungefär, jag vet att det är idiotiskt och att det inte leder någonstans. Ärligt talat är det inte ens ett sätt att bli smal, för man kommer ändå aldrig kunna hålla den där svälten för evigt. Vilket man inte ens vill. Jag vet att jag borde äta och inte springa från min problem utan istället handskas med dom. Man jag kan. inte. sluta. Under samtalet berättade jag även om allt mitt hemlighetshållande, lögner och manövrar för att slippa äta. Sofistikerade, kallade han dem. Pinsamt tycker jag. Sen så jämförde han det med typ alkoholmissbruk, och japp, ett missbruk är precis vad det är.