idag har jag ätit ca 12 % av vad jag borde ätit. det är sådana här dagar jag hatar mig själv. hatar det där som sitter i mitt huvud som säger åt mig att det är det enda du ska få i dig tjockis. samtidigt som jag känner mig så stolt, och lycklig, och bra. men egentligen har det ingenting med vikt att göra, det är inte ens en lösning då man i slutändan måste gå upp i alla fall. men det är min enda strategi för att överleva. tänker inte säga det till min psykolog imorgon tror jag... vill inte tillbaka till SCÄ, aldrig i livet. 

jag har aldrig känt mig så mycket som en levande fettklump, aldrig lika mycket insett att det är sant. i sommar ska jag bli smal igen, för det här äter upp mig. 

jag drömmer om att få vara en av de där fantastiska smala vackra människorna. med vackert hår och stora leenden och glittrande fester och picknickar i gräset. 

En sak som gör mig vansinnig, det är alla dessa Pro-Ana-hemisdor/bloggar. Det handlar inte om att de skriver om sådant som kan uppmana till ätstörningar, på den punkten är jag själv inte heller helt oskyldig. Men PRO ANA, att vara för anorexi. Att vara för att folk ska svälta sig till döds, att vara för att unga flickor ska börja svälta sig och förstöra sina liv, helt vansinnigt. Sen förstår jag också att alla som kallar sig detta inte är onda människor, de kanske inte menar till att uppmana andra. Men snälla kalla er inte då pro-anna, tänk i alla fall över vad det är att kalla sig pro-ana. 

Anorexia är en fruktansvärd sjukdom, jag har lidit av det mer eller mindre i 7 år och trots behandling och trots att jag idag har en hälsosam vikt är det något som följer med mig hela tiden. Varje dag tänker jag på det, varje dag hatar jag fortfarande min kropp och jämför mig med när jag var underviktig. Kan jag förhindra att någon ens kommer in i dessa banor, för det är så svårt att ta sig ur totalt. Kan jag förhindra att någon resten av livet går runt med dessa tankar på grund av att man börjar banta som jag gjorde när jag var 14 år, så skulle jag göra vadsomhelst för detta. 

Att man med ätstörningar har rätt ha bloggar om detta, trots att det kan trigga andra, måste man få fortsätta ha rätt till. För det gör att man kan få skriva av sig saker man bär på, att man kanske kan komma i kontakt med andra som vill bli friska och stödja varandra. Att jag själv bloggade för att peppa mig själv att gå ner i vikt, ja det är väl kanske inte vad jag är mest stolt över. Och jag är uppriktigt sagt ledsen för att det kan ha påverkat andra. Jag såg ju vad jag gjorde mot min egna lillasyster. Givetvis har ju andra människor också ett eget ansvar, att inte gå in på dessa sidor om man vet att man har en skörhet. Men alla vet inte det, jag visste inte det, jag hade kanske aldrig klarat det utan alla jävla tips jag fick på sådana sidor.

Snälla, uppmana inte er själva, eller andra till svält. Sök hjälp istället, för ni förtjänar så jävla mycket att må bra, och det går. Att svälta sig själv är ingen lösning, och ärligt talat kommer ni ändå aldrig kunna hålla den vikten eller förr eller senare tvingas gå upp igen om man inte vill dö, eller ha ett förjävligt liv. 

Jag är i alla fall anti-ana, det är väl det enda jag kan säga. 

Jag tänker mycket, hela hela tiden. På döden, på livet, på mitt liv, på min kropp, på allt jag hatar med mig själv, sånt jag gillar med mig själv. Jag tänker hur bra livet kan vara men hur rädd jag är, hur jävla livrädd jag är för allt. För framtiden. Vad som kommer att hända, hur jag kommer att må.

Jag tänker på hur mycket saker jag gjort som jag ångrar. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och magen knyter sig. Alla dagar jag gick runt i ett töcken av svält, hur jag led när jag tvingade mig själv att ta långa promenader när jag inte ätit på dagar, hur meninglöst det var. Jag tänker på dagen jag försökte ta livet av mig, varje litet steg från när jag svalde tabletterna, till ambulansen, till akuten och intensiven till att bli inlagd på psyk. Och de konstiga veckorna där i en dimma. 

Men på utsidan mina vänner, så syns ingenting av det här. De flesta tycker att jag verkar glad, att jag ser glad ut. Att jag är stark, inte så skör att jag går sönder nästan varje dag lite grann. Jag går upp varje morgon, sminkar mig, klär på mig med omsorg, gör det jag ska, träffar mina vänner. Allt för att inte visa, för det går inte. Och alla går på det. 

jag kommer inte vara nöjd förrän jag krossat mig själv

Jag längtar söderut och till sommaren. Till åkrarna i solnedgången, solstrålarna som tränger igenom varje korn av vete och varje stjälk av blommir. Springa i sanden som börjat svalna och se på den enorma röda solen som går ner över allt. Sitta i en bil och lyssna på David Bowie och bara låta livet skölja över mig. Sådär som det gjorde en gång i tiden, innan tankar om hur tjock jag är jagade mig varje sekund. Innan mörkret i varje sekund var mig hack i häl. Nu åker jag bil, springer, går för att komma ifrån mig själv. Så jag går miste om allt. För jag hinner inte stanna och smeka hästarnas sammetslena mular, leka med grässtrån och se något som är vackert. När kommer jag kunna stanna igen? 

Jag sitter här och lyssnar på Esbjörn Svenssons Trio - From Gagarin's Point of Wiev. Tittar ut genom fönstret för att märka att det har blivit vår. Att världen fortsätter, bara för att jag inte gör det. Bara för att jag är helt pulvriserad är inte alla andra det, inte samtidigt i alla fall. Och det är någon slags tröst kan jag tycka. Jag ska ta mig ur och igenom det här och bli stark och lycklig när jag väl kommer ut där på andra sidan. 

Men ibland är det som, både med sorg och ätstörningar, att man liksom klivit över en tröskel. Man vet hur det är där inne i det där hemska lilla instängda rummet. Och den vetskapen lämnar en riktigt aldrig. Man vet hur det är att plåga sig själv, att hata kroppen och försöka förinta den. Att ta steget tillbaka helt till fullo är nog omöjligt. Men däremot kan man stå på den där jävla tröskeln. Och därifrån ser man så himla mycket mer än alla andra, än man själv någonsin gjort. Då var det värt allt det där.  

Idag ringde min behandlare och frågade hur jag mådde. Och jag kröp upp i soffan, snörvlande som en 14-åring, med telefonen tryckt mot örat. Jag sa som det var. Att det inte alls är bra. Att jag inte alls ser någon poäng med att äta. Att livet lika gärna kunde ta slut. Och först sa hon att jag kunde ringa henne imorgon så att hon kunde säga åt mig att äta. Sen ville hon att jag skulle komma och äta lunch med henne imorgon. Så jag sa att ja jag kommer. Sen la vi på och jag la mig på sängen och bara grät och grät och grät så högt och mycket. Nu svider mina ögon. Men jag måste återgå till livet nu. Hålla skenet uppe för min familj.