Var med gruppen idag på SCÄ, kan skriva mer om det imorgon. Det jag känner mest för att skriva om just nu är vad psykologen sa då vi gjorde övningar kring att visualisera oss själva som gamla. Vad vi ville att någon sa till oss när vi var 90. 

"Vad vill ni bli ihågkomna för, vill ni att det enda som ska stå på er gravsten är 'jag var ju i alla fall smal'"

Så himla sant. Så himla sant.

Jag är så glad, lite kär samtidigt som jag varje dag går sönder. Men jag bygger upp mig själv. Bit för bit.  

Käkar morötter och dricker te och försöker fundera på hur man ska stå ut. Kanske ska äta lite popcorn snart, för att jag är sugen på det. Sug på den anorexia! Övertygar och övertalar mig själv om att allt kommer att bli bra. Att okej, nu får allt vara fruktansvärt. Nu får det vara som att krypa igenom en jävla mörk och våt tunnel. För jag vet att på andra sidan där finns något helt underbart. Och ibland finns det faktiskt fönster där i tunneln. Där ens vänner står, som man kanske mer och mer känner att dom älskar en. Kvistar med rönnbär som trillar in och skvallrar om hur fantastiskt det är där ute. Förut kröp jag bara där. Låg snarare där mitt i tunneln. Jag ville ingenstans. Bara ligga där och försvinna. Men det ska jag inte nu. Jag ska ut. Jag ska vidare. Trots att mina knän kommer att skrapas upp hela vägen. 

Så var man där igen. Med kalla händer, dunkande hjärta och hålet i magen. Med ångest. Med otrolig triumf. Över att ha klarat en dag utan mat. 

Förbjudna tanke. Imorgon måste jag skärpa mig. 

Mådde så bra. Sen gled jag tillbaka i gamla banor, och nu ångest. Precis innan när jag ska sova. 

Har känt mig omtyckt idag. Värdefull. Inte fullt så avskyvärt tjock.

Blir nästan rädd, ska jag gå och tro saker om mig själv som inte är sanna nu? Är det så va? Så dum reaktion. Kanske såg jag mig inte som ett vandrande fläskberg för att jag inte är det. Kanske såg jag mig som omtyckt för att jag kanske är det.

Kan det vara så? Kan det? 

I alla fall tre personer har läst min blogg. Vilka är ni? Obotligt nyfiken, det är jag. Just nu obotligt trött, lycklig och olycklig är jag också. 

Har planerat resor med mina vänner, gamla som nya. Målat naglarna och pluggat. Tränat, haft ångest och skrattat.  

Vill bara få känna mig lycklig och älskad. Har slarvat lite med maten, blir lite mindre och lite mer ångest. Har dåligt samvete för det. Förlåt mig själv. Ingen idé att gå ner i vikt igen. Det finns inget där. Det är bara ett bottenlöst hål som man gräver sig allt djupare i för att försöka hitta lyckan där nere. Fast man når den aldrig. För den finns åt andra sidan, där uppe vid grästuvorna där man ser himlen.

Man lägger sig i gräset, lycklig och ser upp på de blåa molnen. Fast så slår tanken en. Men nu då?  

Oj vad många dagar det var sen jag skrev nu såg jag. Tiden går så skrämmande snabbt ibland. Förut tyckte jag att allt höll på så länge, höstlöven låg där på marken i massa dagar. Man kunde pulsera genom dem. Ha lövkrig och ta promenader. Dagarna tog aldrig slut. Nu tycker jag att löven hinner skumpna ihop bara man vänder sig om. 

I torsdags träffade jag min nya behandlare. Så mycket bättre! Ska nu arbeta på min självkänsla. Följa upp maten. Kanske vara med i någon grupp. Kanske självkännedom, fast det var hon inte säker på. Ingenting är så säkert. Jag känner mig lite rädd jag med.

Drömde att jag ville ta livet av mig i natt. Eller nej jag ville inte, men jag stod inne på toaletten med massa värktabletter i handen. Tryckte ut dem en efter en. Men tänkte att jag inte alls ville dö. Vaknade, med ångest. Jobbig dröm som tyngt ner mig hela dagen. Verkligen. Surig familj som i verkligheten också ibland kan få mig att vilja ta livet av mig. Mår dåligt idag för att jag känner mig tjock, ful och otillräcklig på alla sätt. Fel på alla sätt. 

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer, löngtar efter något som kan rädda mig.  

Hur kan man vara så förbannat lycklig och så ensam och helt jävla förkrossad samtidigt? 

Uppriktigt sagt, en fråga. Vill springa och skrika och vara lycklig. Samtidigt som jag bara vill gömma mig någonstans. Gömma mig för att jag känner mig så otillräcklig. Att jag aldrig duger. Varför svarar han inte på mina sms? Varför tillät jag mig själv att sluta svälta? Varför kan jag inte bara låt miga själv vara lycklig?

Det är så tragiskt med ätstörningar. Så många. Så många. Vad är det för fel på det här samhället egentligen? Ikväll är det i alla fall fel på samhället. Och i mitt huvud. 

Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma 

Varje sekund går åt till att undvika speglar. Hata min lår, hata min mage, hata mina ben, hata hela mig. Hela min tankeverksamhet går åt till att fundera på hur någon kan stå ut med mig. Hur någon vill umgås med mig. Hur någon kan bjuda med mig på en fest. För vem vill bli sedd med mig? 

Tänkte utmana mig själv idag. Åt ALLA mellanmål som jag skulle och åt till och med godis till kvällsmål. Mår inte bra nu på grund av det. Men jag ska bli av med den ångesten. Och vad är medicinen? Att fortsätta. Att pressa sig själv trots allt hat.

Så ja, okej. Kanske ingen lysande dag. Men inte helt värdelös heller. Känns bara som om mitt hjärta är i tusen bitar som vanligt.