Jag ska bli frisk nu. Så nu ska jag inte skriva ett ord mer i den här skitbloggen. 

Ingen förtjänar att vara sjuk, inte jag heller.  

När jag ska sova är det som om min hjärna hänger upp sig. Den vägrar sluta tänka. Den vägrar sluta tänka på hur mycket jag hatar mig själv och hur mycket jag vill gå ner i vikt. Låg och vred mig i sängen. Ville gå upp och ta livet av mig. Grät under täcket. Hängde ner med huvudet mot golvet. Ja sådana där normala saker man håller på med på nätterna. Somnade i alla fall till slut i gryningen och vaknade sedan vid elva. Ganska utvilad faktiskt. 

Hade inte tänkt äta frukost idag men familjen hade gjort en brunch med scones och jag är väldigt svag för det, tyvärr. Så jag åt en hel scone med smör och ost och fick sedan panik och kräktes upp maten igen. Fast jag kräktes alldeles för långt efter måltiden så det har ju inte ens någon effekt. Jag vet hur korkat det är, det är inte ens effektivt. Men när man har ångest så det gör ont i kroppen går det inte att hejda sig. Det går inte.

Just nu känner jag mig så trött på hela skiten. De sa att det skulle bli bättre om man började äta. Nu äter jag, och är tjock och det känns inte alls ett skit bättre. Tvärt om.  

Jag vill inte bli frisk. 

Det handlar inte bara om att jag känner mig som världens fetaste person. Det handlar inte bara om att mina jeans börjar sitta tight och att man inte ser alla revben.

Varje gång jag tänker tillbaka, på tiden jag var som sämst, och att jag äter nu så känns det som ett stick i hjärtat. Som en sorg. Som om ens vän var död, eller djupt saknad. Det går inte att förklara. 

Hur kan man sakna en vän som skadar, slår och skriker på en?

Kanske för att det är den enda man till hundra procent kan lita på.  

Jag är så arg på mig själv, fortfarande. Fast idag kände jag mig arg för att jag varit så dum att ens ge mig in på allt vad ätstörningar heter. Inte för att det direkt var ett val. Det är en sjukdom, även om jag har svårt att inse det själv. Men som min läkare sa när vi pratade om det, man har ju valet att börja äta igen. Om det inte var så svårt bara. I går åt jag linsgryta till middag, tillagad av mig (då vet jag ju vad det är i) och det kändes så sjukt jobbigt. Är fortfarande HELT SLUT i kroppen. Så himla jobbigt, men jag får skylla mig själv eftersom jag är en idiot. Idag har jag ätit lite isbergssallad bara. Rolig lunch liksom. En hälsning till alla pro-ana som finns där ute, ätstörningar suger. Det är inte ett bra sätt att gå ned i vikt, det är inte bra på något sätt. Tro mig. Man blir inte vacker, fjäderlätt och åtråvärd. Man blir deprimerad, trött och ja inte direkt vackrare (speciellt inte i ens egna ögon). 

Gud vad jag känner att jag måste försvara mig hela tiden. Jag vet inte ens varför. Vill bara att folk ska förstå, eller något.  

Jag har fortfarande inte ätit sedan i söndags och jag är så förbannat trött. Promenerade hem i en och en halv timme i regnet och trodde att jag skulle dö hela tiden. Jag gick och var arg på mig själv. Arg för att jag låter mig själv göra det här, mot mig. 

Lyssnade också på radio. Det var ett program som handlade om utsatta barn i Sverige. Statistiken visar att en halv miljon av landets två miljoner barn lever i hem där det förekommer missbruk eller psykisk sjukdom. Alltså en FJÄRDEDEL av alla barn far illa. Det är helt sjukt mycket. Gud vad jag känner att jag vill göra någonting, jag vill få barn att må bra. Usch. Jag funderar på att börja volontärjobba på BRIS. Något måste jag ju börja fylla ut min tid med istället för att ha ångest jämt och då kan jag ju göra något vettigt. Måste bara må bättre själv först, annars tror jag risken finns att man kan påverka andra negativt.

Så det kan jag se som något slags delmål. Må bättre för att hjälpa andra. Då slipper jag tänka så mycket på hur tjock jag blir (kan man ju önska).
 

Tredje dagen utan mat. Jag känner mig helt skakig, typ domnad i en handen och helt slut. Så härligt. En tanke slog mig förut idag, eller snarare ett minne. När jag var runt 12 år gammal kommer jag ihåg att vi pratade om ätstörningar. Jag kunde verkligen inte förstå hur man kunde klara sig utan mat! Jag kunde inte ens tänka mig att hoppa över en enda måltid. Om jag bara vetat då att jag skulle kunna vara utan mat i tre dagar utan att blinka. Med ångest för nästa måltid. Alla kilon jag går ner kommer jag ändå förr eller senare behöva gå upp. Så idiotiskt men ändå kan jag inte sluta. Fan. 

Att skönheten ligger i betraktarens öga är så sant. Men när det gäller min kropp är jag betraktaren. Och ingen nådig betraktare. Alla andra är vackra. Alla andra har perfekta kroppar, men inte jag. 

Min anorexi är en patetisk sjukdom. Jag förväntar mig inte att någon egentligen ska förstå, för det gör jag inte ens själv. Hur man kan få sån panik för att man äter. Hur det kan kännas som om väggarna ska falla in på en. Som om rummet krymper medan man själv sväller.  Innerst inne vet jag att det handlar om helt andra känslor, inte om utseende och vikt. Tyvärr har jag inte lyckats övertyga mig själv om det bara. Tyvärr. 

Andra dagen utan mat. Imorgon ska bli den tredje.  

Jag är sämst så jag fortsatte äta efter matschemat. Fick mer mediciner för att de inte hjälpte. Vägde mig och grät, för första gången inför läkaren på grund av min vikt. 63 äckliga kilon. Fortsatte följa matschemat en vecka efter det. Men nu orkar jag inte mer. Orkar inte mer ångest. Idag har jag cyklat, sprungit, simmat, promenerat och inte ätit någonting. Behöver inte äta förrän på torsdag. Så nu kanske jag blir av med i alla fall något äckligt kilo. Min kropp är bara en stor dallrande fettklump.