Jag vill bara säga att jag lever, och mår ganska bra till och med. 

Det bästa, men också något som känns fruktansvärt konstigt för mig är att jag de senaste dagarna inte tyckt att jag är världens tjockaste människa. Jag har kunnat stå i shorts hemma framför spegeln och inte velat gråta och skrika. Utan jag tyckte att jag såg okej ut, inte snygg, men jag kunde i alla fall gå ut så. 

Nu längtar jag till hösten. Vill bara att det här jävla sommarlovet ska ta slut. Jag har liksom redan förstört det genom att starta det så dåligt. Åker till Göteborg med fina vänner i augusti, det längtar jag också till. 

Ute regnar och åskar det. Äntligen. 

JA JA JA, snart är det här två veckorna över. Det här halvåret över. Månaderna av tortyr, över. 

På måndag får jag träffa alla jag gillar igen. Sitta på deras jobb och dricka öl med rabatt. Ligga i någon park med böcker och smågräla om något oväsentligt. Höra om deras vardag, igen. Snälla ta mig dit snabbt. Om en vecka ska jag sitta på golvet hos mina klasskompisar som blivit mina bästa vänner och dricka tequila på banankartonger i en lägenhet utan möbler. 

Hem till min lägenhet igen, och den här gången ska det bli bra. Inte svält och ångestattacker. Utan vänner och glädje och fester. 

Sen kommer hösten, och jag vet inte vad som händer då. Jag visste inte vad som skulle hända den här våren heller. Och jag bara önskar önskar att den blir bra. Den måste bli det. Jag ska se till att den blir det. Lämna allt mörker bakom mig. 

Jag. Vill. Hem. 

Hem till min lägenhet, till att få göra vad jag vill. Till att slippa vara arg på min familj hela tiden. Hem till mina vänner. 

För vänner, är den familj man väljer. 

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Livet känns ju uthärdligt, men inte så roligt. Men jag börjar mer och mer se ljuset i saker. Jag har börjat längta efter saker igen. Sakna saker. Slutat vara bara en enda stor tomhet av ingenting. Jag är fortfarande ledsen, fortfarande arg, men jag är också glad, tacksam över att få leva, hoppfull. Jag vågar planera saker igen, vågar tänka att jag defintivt inte kommer att vara död om några månader. 

Jag längtar så vansinnigt mycket till hösten. Till vardagen, för jag älskar vardagen. Älskar att gå till skolan där i alla fall en drös av mina bästa vänner finns, varje dag. Hur vi bara slösar bort tiden tillsammans. Längtar efter rutiner och att få komma hem till människor jag gillar och dricka kaffe i höstmörkret. 

Läkaren från avdelningen jag var inlagd på senast ringde förresten igår, frågade hur jag mådde om och om mina mediciner. Om jag var säker på att jag hade så det räckte. Det har aldrig hänt förut, och jag blev glad för att hon gjorde det trots att det var över en vecka sen jag blev utskriven, att hon tänkte på det. Att det finns människor som bryr sig fortfarande. 

En dag, såg jag inte längre alla vackra gator omkring mig. Jag såg inte hur vintern höll på att förvandlas till vår och hur solljuset sakta letade sig in över mig, in i föreläsningssalarna. Jag märkte inte hur alla omkring mig betydde så mycket för mig, skrattade inte längre tillsammans med dem. Gick runt som i ett kallt vakuum. 

Allt blev bara mörkt. Tills jag låg i sängen hela dagarna. Jag gick bara upp för att äta, resten av dagen låg jag, utsträckt i sängen. Tittade på tv. Längtade bort till en annan värld. Jag låg under täcket och grät på nätterna, grät för att jag bara ville att allt skulle ta slut. 

Men det var inte livet jag ville skulle ta slut, bara allt mörker. 

De senaste åren har jag inte tyckt annat än att jag är misslyckad, värdelös, ful, tjock som inte förtjänade att äta och jag tyckte till slut inte att jag förtjänade att leva. Allt som var jag skulle utplånas. Jag har inte förstått hur någon ens kunnat närma sig mig. 

Men det senaste året, det här halvåret när jag bara mått åt helvete och har betett mig åt helvete, har alla funnits kvar. De står där stadigare än någonsin. Som mina stenar i strid ström av ångest, sorg och leda. Jag har fått höra hur mycket jag betyder för alla. Hur speciell de tycker att jag är, hur underbar jag är. Hur personalen när jag varit inlagd tagit sig tid för mig de inte visade någon annan. För att de gillade mig så mycket sa dem. Ingen, ingen, har vikit en tum när jag tycker att de bara borde kasta sig undan så fort de såg mig. 

Sakta, sakta, börjar jag förstå. Eller i alla fall acceptera att det är vad de tycker. Kanske är det så, ändå, att jag inte är så fruktansvärd? Kanske är det som han sagt till mig, det är ju jag som ska vara jag resten av mitt liv. Och jag är bäst på att vara jag. 

Jag vet att det är paradoxalt egentligen, men döden skrämmer mig så fruktansvärt. Det där med att det är för evigt, och var tar jag vägen? Vad är jag? En hjärna och ett hjärta, eller massor mer som ska någonstans sen. 

Det är som att tänka på rymden. Alla stjärnor, alla galaxer och all tid och solen och det oändliga och att allt uppstod ur en liten partikel. Det oförståbara. Och det gör mig så fruktansvärt rädd. Det är en ångest som alltid letar sig in i mig, besatt av tanken att jag ska dö. 

Tänk om jag inte hade blivit inlagd i söndags, tänk om jag fortsatt som jag gjorde. Mina blodvärden hade blivit sämre och jag kunde åkt på en livsfarlig infektion. Men det gjorde jag inte. Jag kom till sjukhus istället där vi tog bort och la till mediciner och fick mig att äta. 

Jag må vara olycklig. Jag må längta efter att slippa finnas ibland. Men jag väljer livet, från och med nu och alltid.  För även om jag är totalt livrädd, så vill jag uppleva livet. Även om jag inte vill det just nu, även om varje dag är en kamp för att inte implodera av ångest och rädsla och leda. 

Men jag vill ha barn. Jag vill gifta mig. Jag vill jobba för läkare utan gränser. Jag vill rädda någons liv. Jag vill börja jobba och trivas med det. Jag vill hitta nya låtar som känns i hela kroppen. Jag vill gråta. Jag vill känna. 

Jag vill finnas, ett tag till i alla fall. 

Från och med nu lovar jag dyrt och heligt, ska alltid äta hundra procent. Alltid äta godis och vad jag vill. Det är slut med svält och fusk och det känns så jävla bra.