I går var det så fint när alla skrek och var glada på stan. Tunnelbanan var fullare än någonsin och alla sjöng, och spelade musik och trängdes. Det är så fint med Stockholm ibland, att vara med alla människor och skrika och dansa på gatorna och sen sätta sig på en kaj och se när solen går upp tillsammans. 

Tack för att du sa att ni grät när ni fick veta. Att jag kan få förstå att jag är älskad. För du sa att ni bara vill att jag ska må bra. Och att ni grät. Och jag började nästan gråta. 

Vänta, jag hade ju glömt bort en sak. Jag kan inte dö. För jag ska rädda världen ju. 

Alltså fan. Jag har så jävla fina vänner att jag måste svära. Vänner som står nära, vänner som inte står lika nära men som ändå finns där. De där som bara finns, som står kvar, som fakitskt orkar bära mig ibland. En mobil översvämmad med komplimanger, med hjärtan, "kära älskade du", hur vi går sönder tillsammans, stöttande, underbara citat om en himmel som aldrig tar slut. 

Men vet ni. Jag är för förblindad av sorg för att uppskatta det. Och det är förjävla sorgligt.  

Idag ser jag ut som ett spöke. Mitt ansikte är vitt och mina ögon stirrar ut som ur svarta ögonhålor. 

Idag tycker jag att livet är ironiskt. För det kan vara så vackert, med all snö och tända ljus och vänner. Så hur kan det bli så fel? Ibland tror jag att jag lever utanför den här världen. Jag får gå runt här, men aldrig riktigt delta. Jag måste hålla mig på en armlängs avstånd från alla känslor som finns i den här världen. Det får inte bli för mycket sorg, inte för mycket glädje, inte för mycket mat och inte för mycket värme och kyla.

För det är så jag känner det. Mitt liv är underbart, livet är underbart, och hemskt. Men det är inte för mig. Jag är mer som en biroll, som försökt spela en huvudroll men det fungerade inte för då kraschade jag in i väggen.

Idag känner jag mig som ett spöke. Och jag ska bli ett vandrande spöke.  

Jag känner världens finaste människor. Som låter mig äta av deras lunchlådor, delar med sig av sitt kaffe varje dag, bjuder in till takterassfester med bål på sommaren, låter mig få deras kaffebryggare för att jag ska flytta hemifrån, frågar hur jag mår, lyssnar på mig och bara finns där på sitt sätt. 

Ändå är jag så fel. Jag förtjänar inte det här... 

Ligger hemma i min säng, nu i slutet av januari, ett nytt år och pluggar och äter hallon. Frysta som inte riktigt har tinat och inte riktigt smakar ännu, en ganska bra symbol för mitt liv just nu faktiskt. För jag har varit så totalt genomfryst och nu börjar det liksom tina lite. En del i taget. Förra året vid den här tiden ville jag dö. Året innan dess också. Det vill jag inte idag. Och det är en sån jävla seger att jag inte tror någon förstår. 

"And I've bled every day now, for a year, for a year,
I did send you a note on the wind for to read....

I am lost,
I am lost, in our rainbow, now our rainbow has gone"