En dag består av ens bästa vänner, som sovit över som man gör frukost till. Som man säger åt att springa till tunnelbanan för att hinna medan man sminkar sig en stund till. En dag består av när man ser på dem man älskar, och bara älskar ännu mer. Sådär så att hjärtat liksom sväller i bröstet. En dag består av när de grälar med varandra. Medan man själv sitter och suckar och ber dem att skärpa sig. 

En dag består av små små snöflingor som sakta faller ner och snuddar ljudlöst vid trottoaren. När man springer till skolan är det så jävla kallt för att man har alldeles för lite på sig att man svär hela vägen. En dag består av det där vemodet.

Det här året, har varit så omvälvande för mig. Det har förändrat mitt liv och mitt tankesätt så totalt. Det har lärt mig att livet är så fantastiskt hemskt och så fantastiskt underbart. Och det är så det ska vara. Punkt.  

Jag är inte död, jag är bara väldigt odöd. Jag börjar likna något vid lycklig. Det där mörka molnet hänger fortfarande över, men man behöver inte hänge sig det totalt. Jag pratar med mina bästa vänner. Berättar allt det där jag aldrig vågat förut, och de berättar saker de aldrig berättat och jag förstår plötsligt att jag inte är ensam om allt. Jag är inte dömd att må dåligt. Det är inte det jag är född till. Jag är en människa precis som alla andra, och som en del har jag fått ta så fruktansvärt mycket skit. Från mig själv, och andra. Men det är slut på det nu. Nu ska jag börja leva igen fullt ut på riktigt. 

Fast jag oroar mig för massa andra, det kan jag inte förneka. Jag vill bara ta hand om dem, samtidigt som jag bara vill skrika åt dem att de måste göra det själva. För ingen annan kan göra en lycklig igen, man kan hjälpas åt och stötta varandra. Men ibland finns det gränser.  

Mina vänner är världens bästa. Egentligen är vi så himla olika och passar inte alls ihop. Men istället är de min familj. Vi skrattar och gråter, röker på trappan och berättar saker för varandra. När jag går sönder lappar de ihop mig och klappar på mig. 

Tack gode gud för att dom finns. Allihopa, för annars hade jag hoppat nerför branten för längesen.  

Mitt hjärta känns vissa dagar som ett stort tomt hål. Där någonting har funnits och där något borde finnas. 

Men jag är samtidigt så himla lycklig. Jag är så glad att mina mediciner har hjälpt. Jag är så glad att jag fått prata med så bra psykologer. Jag är glad att jag har så fina vänner och så fina skola och så fin familj emellanåt. Jag är glad för att jag fick träffa en viss person idag.

Sen när det där tomma och gråa och läskiga kommer så tänker jag att det är helt okej. Att det är okej att må dåligt, det är inte jordens undergång. Kanske är det lite min personlighet att inte bara vara en sådan där ständigt så himla glad person och det kanske också är okej.

Nu vill jag leva. Äta och tillåta mig det för det finns verkligen ingen poäng med att inte äta. Inte ens för att bli smal, för i slutändan måste man ändå gå upp i vikt igen om man inte tänker dö eller förstöra hela sitt liv. Tack alla som trott på mig och stöttat och funnits. Och jag är inte arg på er som inte funnits där, för nu vet jag att ni inte var värda det i alla fall.  

Halloweenfest igår. Jag pratade, jag vågade lita på att alla inte bara ska vilja springa iväg när jag kommer för att jag är så tjock och ful. Istället pratade folk faktiskt med mig också. De kom fram till mig. Folk gillar mig, eller tror jag ibland i alla fall även om jag inte vågar hoppas för mycket. Men kan det vara så att jag kan vara omtyckt fast jag inte är underviktig och väger alldeles för lite och håller på att försvinna? Kanske är det så att jag får ta plats på jorden. Att jag är värd den plats jag tar upp. Inte för att jag känner så, när jag mest känner mig som ett stort fruktansvärt fläskberg som jag själv skulle vilja springa ifrån. 

Men bara en insikt, att ingen annan direkt verkar bry sig. 

Dansade, och drack och åt chips (vilket jag ångrade) och åkte hem på tunnelbanan tillsammans med de andra och blev nästan ivägsläpad på efterfest fast jag ville hem. Gick upp på natten och spydde för att jag och min kropp inte verkar komma överens riktigt, men jag gjorde det inte med flit. Framsteg där också. 

Ikväll ska jag åka till en kyrkogård och tända ljus för att det är så vackert, och försöka påminna mig om att jag är levande och att jag ska fortsätta vara det. 

Min psykolog sa idag att nu lever hela min kropp. Att jag har en helt annan utstrålning, än när jag satt där första gången. Det gjorde mig glad. Fast samtidigt lite rädd. Och jag berättade om ungefär det jobbigaste som hänt i mitt liv. Och hon sa att jag var modig. Jag grät och sa att jag inte tyckte det men hon sa att det visst var modigt gjort det jag gjorde den gången. Mascaran rann nerför mina kinder och hon gav mig en stilla hint om att jag hann ju tvätta bort den innan jag skulle dit igen. För när jag kom till spegeln hade jag verkligen mascara under hela ögonen. Var tvungen att skratta lite åt mig själv. Promenerade sedan hem med lättat hjärta och det var dimmigt ute och mörkt. Och överallt mellan husen på de små balkgonerna var det fina lampor och löven var så vackra och jag ville bara gråta och dö och skratta. Fast framförallt önskade jag. Önskade att det här en dag ska ta slut. Att jag ska få gå där under löven, och bara vara lycklig. Kom hem, la mig på soffan och fick världens ångestattack. Jag ville ringa någon och gråta och säga att jag vill inte leva mer. Men jag visste inte vem. Vill inte vara till besvär, och vad skulle jag säga? Usch, men jag ska fortsätta. För allas skull. Och för att det går över, hoppas jag. Och för att jag minns hur jävla vacker det var där på promenaden hem. 

I går var jag full och dansade hela natten och rökte i fönstret och hoppade omkring och var så lycklig. 

Idag har jag ont i magen. VIll lägga mig ner och gråta och mest försvinna.

Varför kan inte lyckan bara få hålla i sig? 

Jag har träffat någon. Någon som jag kanske gillar. Jag vill så gärna det. Jag tycker sällan att jag förtjänar saker eller tror på saker, att bra saker ska hända. Men det här förtjänar jag. Snälla snälla snälla.