I alla fall tre personer har läst min blogg. Vilka är ni? Obotligt nyfiken, det är jag. Just nu obotligt trött, lycklig och olycklig är jag också. 

Har planerat resor med mina vänner, gamla som nya. Målat naglarna och pluggat. Tränat, haft ångest och skrattat.  

Vill bara få känna mig lycklig och älskad. Har slarvat lite med maten, blir lite mindre och lite mer ångest. Har dåligt samvete för det. Förlåt mig själv. Ingen idé att gå ner i vikt igen. Det finns inget där. Det är bara ett bottenlöst hål som man gräver sig allt djupare i för att försöka hitta lyckan där nere. Fast man når den aldrig. För den finns åt andra sidan, där uppe vid grästuvorna där man ser himlen.

Man lägger sig i gräset, lycklig och ser upp på de blåa molnen. Fast så slår tanken en. Men nu då?  

Tack alla ni som gillar mig. Tack alla ni som umgås med mig. Tack för att ni ringer mig, för att ni bjuder in mig på middagar, sitter bredvid mig i klassrummet och bara finns där fast vi inte ens känner varandra så bra än. 

Kom hem i gryningen, trött men lycklig.

Idag har jag lagat mina favoritskor och de står och väntar på mig i hallen. För imorgon ska jag ha på mig dem. Och försöka att erövra mitt liv igen.  

Idag har jag känt mig så himla vemodig. Och det är ju en klar förbättring från när man vill hoppa ut genom fönstret. Kände mig helt okej, jag kändes okej. Längtade lite efter snöiga dagar inomhus, hemma med te, i skolan med de andra hemma hos vänner i deras kök. 

Har ätit så exemplariskt duktigt idag och till och med det kändes helt okej.

Har dock lite ångest över hur trasig den här världen är. Inte bara jag.  

Känner för att sitta i en skog.  

Jag ska bli frisk nu. Så nu ska jag inte skriva ett ord mer i den här skitbloggen. 

Ingen förtjänar att vara sjuk, inte jag heller.  

Känner mig... hoppfull? Känns som en... susande känsla i magen. En lycklig känsla. Vet inte om jag känner igen känslan längre. 

Hopp blandat med ångest. Kunde inte sova igår som vanligt, eftersom jag skiter i att ta min medicin eftersom det ändå inte är så viktigt att jag sover när jag bara är ledig ändå. Eller egentligen är det ju det, kroppen behöver tiden för att reparera sig själv.  

Jag kanske kan klara detta liv ändå. Kanske.  

I går kväll kände jag mig... lycklig. Jag gick upp och allt kändes okej. 

Jag känner mig inte ens så tjock idag.

Det känns som en helt ny upplevelse. Hoppas det håller i sig, snälla låt det göra det.