Dags att möta sanningen. Det är lättare att vara ensam.

Jag sätter ner fötterna på den kalla parketten som ekar dovt i det tysta rummet. Den bleka vintersolen strålar genom fönsterrutorna och lägger sig över det bleka rummet. Gör att de vita väggarna ser nästan gråa ut, de enkla möblerna ser ännu dystrare ut och lika kallt som golvet mot mina fötter. Jag sträcker försiktigt på mig, sträcker upp armarna mot det vita taket och gäspar svagt. Kylan i rummet omsluter mig som en vindpust och får mig att lägga armarna i kors över bröstet och huttra till. Småskuttande hoppar jag mot badrummet för att ta så få steg som möjligt. Jag sträcker mig efter den stora gråa tröjan jag slängt slarvigt på golvet kvällen innan och drar den över huvudet. I några sekunder består världen bara av grått, varmt garn innan jag står öga mot öga med mig själv i spegeln. Mitt blonda rufsiga hår som markerar det bleka ansiktet. Mitt ansikte ser ungefär ut som en vinterdag. Färglös, en smula håglöst men ibland en smula gnistrande. Fast inte idag. Idag finns där mest snömodd och krossade drömmar. Jag suckar och drar fingrarna genom håret innan jag beger mig mot köket.

Kaffebryggaren puttrar svagt och ute på gatan faller försynta snöflingor från en grå himmel. Kristallerna lägger sig i det redan vita havet på gatorna och jag sneglar ut genom fönstret på en kvinna som försöker köra sin barnvagn genom en ovanligt stor hög av snö. Så plötsligt i ögonvrån tycker jag mig se en grön halsduk flyga förbi i vinden. Det är ingen grön halsduk, det är inte han. Det är en konsumpåse. Jag suckar, irriterad över min egen dumhet. Irriterad över att jag är så svag. Trött på att rycka till så fort någonting påminner om honom. Tystnaden känns plötsligt tryckande och jag vrider om knapparna på radion och låter rösterna fylla ut tomrummet i köket och i mig. Eller jag tar tillbaka det där, för tomrummet i mig går inte längre att fylla. En gång i tiden trodde jag det. Alla sa hur det skulle bli bättre, att jag snart skulle vara mig själv igen. Fast jag blir nog aldrig det. Kopparn klirrar mot varandra i skåpet ovanför diskbänken när jag tur en kaffekopp för att hälla upp den svarta drycken. Ånga och kaffedoft stiger från koppen och ger mig en tillfällig känsla av välbehag innan molnet är tillbaka i min mage.

Du hade slutat drömma. Hur kunde jag missat det? Du smånynnade inte längre när du kom in genom ytterdörren. Hur skulle jag tro att något var fel? Du gjorde inte längre det där lilla glädjeskuttet innan du la armarna om mig och lutade hakan mot min axel. Du fick mig att känna mig så stark. Han fick mig att känna mig så färgglad. Men idag rör jag mig som en svart skugga fram över trottoaren. På väg någonstans fast jag vet inte var. Jag har ingenstans jag borde vara, jag har ingenstans jag vill vara. Jag vill hellre leta gröna halsdukar på stan. Jag vill hellre se lyckliga familjer innanför fönsterrutorna på caféer och låtsas att det är jag. Mycket hellre det än att inse vad som är jag. Vad som är mitt och vad som inte längre är mitt.

Hans tårar strömmar ner i mitt hår. Mina tårar strömmar ner i hans. Vi ligger i någon slags hög på soffan i mitt vardagsrum. Han håller krampaktigt fast mig och jag i honom. Det värker så i mitt bröst. För även om han kom tillbaka och sa att han älskade mig. Grät och sa hur mycket han ångrade att han lämnat mig kan ingenting förändra vad han gjort. Kanske kan tiden och våra tusentals tårar ändra på det. Fast innerst inne vet jag nog att vi har förändrats. Vi är inte längre vi. 

 

A

17 september 2011 04:45

Så är det.

Man kan sakna utan att vilja återförenas. Precis som du skriver: Vi är inte längre vi. Jag är inte densamma och hon är inte densamma. Och "vi" är definitivt inte samma.

Ibland känner man saknad, fastän det egentligen inte är en person man saknar. För man vill ju inte tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var hos läkaren igår som sa att jag var uttorkad och hade lite låga antal vita blodkroppar. Sämre blodtryck men bara halvrisigt som hon sa i alla fall, så jag överlever. Blev beordrar att gå och dricka en kaffe med mycket mjölk i alla fall för att få...

Min kropp är så svag just nu. Orkar bara sitta i soffan och kolla på tv. Har målat naglarna. Håller på med paketkalendrar och fortsätter på min stickning. Sen kommer kvällen ha gått och det blir äntligen måndag. Ska till läkaren, tömma mitt skåp på p...

Var och vägde mig hos sjuksköterskan idag igen. Hade gått ner två kg till sen förra fredag. Lycka, misslyckande, skräck. Hon undrade om jag fick i mig något alls, pratade om inläggning men typ psyk och det aldrig i livet. De bryr sig inte ens om man ...

Jag var hos studievägledaren idag i skolan. Utbildningen går inte att lösa så jag måste helt enkelt ta uppehåll. Måste bli sjukskriven. Känns som jag skrivit under min egen dödsdom idag. Känns så fruktansvärt tungt att lämna min underbara klass. Men ...

Fick tid på Capio på onsdag. Receptionisten var trevlig i alla fall och min läkare är så jävla bäst. Hade okej puls och blodtryck så det var bra. Ska få provsvar på måndag då jag ska tillbaka till läkaren. Varför är det enda som upprepas i mitt huvud...