Hej någon,

Jag vet inte vem jag skriver till utom mig själv kanske. Jag skriver för att jag vill förklara, berätta om allt som hänt och hur det är i mig. 

Jag växte upp med mina föräldrar, jag var ensambarn ganska länge och jag var så himla lycklig. Jag minns mest en del av våra gamla lägenhter, Fredhälls klippor och parker och bassänger där jag lekte. Hur jag satt i mammas knä på stranden med mitt kritvita hår och hästar och kattungar. Hur vi lekte och hur familjen var hela världen. 

Sen blev man äldre och insåg att det fanns andra där. Fast jag gillade aldrig riktigt någon för det förstod aldrig mig, och jag förstod nog aldrig riktigt dom. Jag försöket anpassa mig, men gjorde aldrig riktigt det och det kändes som att jag aldrig riktigt passade in. Bytte skola två gånger och till slut efter många år hittade jag så fina fina vänner. Jag var glad då. När jag var tretton kanske. Trots att jag hade ångest redan då. Svårt att andas med ångest.

Sen blev man äldre igen. Världen vidgade sig ytterligare lite sådär. Plötsligt var det så mycket man skulle leva upp till. Man skulle ha bra betyg i skolan, vara söt, snygg och smal och lyckas med allt. Vara rolig och alla skulle gilla en. För vem är man annars? Ingen? Mina föräldrar började gräla. HELA tiden. Jag gick sönder. Medan jag granskade mig allt mer kritiskt i spegeln. Jag började svälta mig, gick runt som i ett vakuum tills mina föräldrar blev så arga på mig att jag började äta igen. 

Sen gick livet bara utför. Fast jag höll ihop, utåt. Jag åt, fast jag varvade med svält och att kräkas men jag åt och gick aldrig ner i vikt. Jag hade bra betyg i skolan, mvg i de flesta ämnen. Fast jag var aldrig nöjd med någonting. Jag var populär, men jag hatade alla och jag visste att jag egentligen inte passade in. För det är inte jag. Det här är inte jag. Jag skar mig, i låren för att de var så tjocka och ingen skulle någonsin få se dom ändå. Det var så jag tänkte. 

Sen kom hösten efter lyckoruset på studenten. Det var då jag gick sönder på riktigt. Jag orkade inte hålla ihop längre. Jag slutade äta. Sen hamnade där jag är idag. Nu vet jag inte riktigt. Jag är glad. Men jag är så osäker, det är så mycket som hänt. Så mycket som spökar där.

Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. 

 

a

21 november 2011 00:46

Man behöver veta vem man är. Varifrån man kommer och vart man är på väg. Någon form av orientering. Och att man är älskad.

Det räcker långt.
Men det är också hemskt mycket. Att veta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var hos läkaren igår som sa att jag var uttorkad och hade lite låga antal vita blodkroppar. Sämre blodtryck men bara halvrisigt som hon sa i alla fall, så jag överlever. Blev beordrar att gå och dricka en kaffe med mycket mjölk i alla fall för att få...

Min kropp är så svag just nu. Orkar bara sitta i soffan och kolla på tv. Har målat naglarna. Håller på med paketkalendrar och fortsätter på min stickning. Sen kommer kvällen ha gått och det blir äntligen måndag. Ska till läkaren, tömma mitt skåp på p...

Var och vägde mig hos sjuksköterskan idag igen. Hade gått ner två kg till sen förra fredag. Lycka, misslyckande, skräck. Hon undrade om jag fick i mig något alls, pratade om inläggning men typ psyk och det aldrig i livet. De bryr sig inte ens om man ...

Jag var hos studievägledaren idag i skolan. Utbildningen går inte att lösa så jag måste helt enkelt ta uppehåll. Måste bli sjukskriven. Känns som jag skrivit under min egen dödsdom idag. Känns så fruktansvärt tungt att lämna min underbara klass. Men ...

Fick tid på Capio på onsdag. Receptionisten var trevlig i alla fall och min läkare är så jävla bäst. Hade okej puls och blodtryck så det var bra. Ska få provsvar på måndag då jag ska tillbaka till läkaren. Varför är det enda som upprepas i mitt huvud...