Jag vet inte om du känner igen det här, jag hoppas verkligen inte att du gör det, för det betyder att du också varit där. I det nattsvarta där vart man än vänder sig så finns bara väggar, samtidigt som tiden är så oändlig och allt är så stort och ogripbart. När det ligger som tjära i hela bröstet och en explosion av tankar i huvudet skriker att nu går det inte längre. 

I tisdags bestämde jag mig verkligen för att jag inte ville leva. Men någonstans långt där inne fanns ändå något, som sa åt mig att kämpa. Att du måste se soluppgången en gång till i alla fall. För det var det första du såg när du föddes och vaknade på BB. Så jag lät min terapeut ringa min mamma, som kom och hämtade mig och tog med mig till psykakuten.

Jag satt där i väntrummet, apatisk, eller jag satt inte jag låg i min mamma knä som ett litet barn. För jag behövde vara liten igen. Att sitta där var nog inte som jag tänkt mig. Jag trodde det bara skulle vara galningar överallt som skrek och kaos. Men det var ganska sansat. Med lite annorlunda inslag kanske, som ett par som kom in och kvinnan var upprörd över att hennes man tyckte att hon skulle läggas in där. Hon var även övertygad om att han skulle lämna henne. Senare blev de dock goda vänner igen. Men hon såg inte heller galen ut. Inte jag heller.

Efter en stunds väntetid fick jag komma in och prata med en skötare. Berätta att jag inte ville leva. Hon sa att hon inte förstod hur jag kände, men att hon hade respekt för det, och jag tyckte det var så himla bra. Det är så många som säger att de visst vet hur det känns att alla nog tänkt tanken någon gång. Men det är inte så. Jag har lärt mig att skilja på det där nu, när man kanske tänker tanken och när man verkligen vill dö. Sen fick jag i alla fall träffa en läkare som bestämde att jag skulle läggas in. På ett annat sjukhus. Så jag blev körd dit och sedan kom jag till avdelningen.

Allt var så konstigt. Dom gick igenom mina saker, plötsligt var jag bakom en låst dörr och hade ett blått plastarmband. Jag hade en säng på ett sjukhus som tillhörde mig. Plötsligt kände jag mig så... himla himla galen. Eller kanske normal och att jag inte hörde hemma där. När mamma gått la jag mig i sängen och grät och grät, fick sedan gå på ett fem minuter långt läkarsamtal. Göra en undersökning. Fick en atarax. Fick veta att de skulle kolla oss när vi sov varannan timme och sedan fick jag imovan och propavan och somnade olycklig. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var hos läkaren igår som sa att jag var uttorkad och hade lite låga antal vita blodkroppar. Sämre blodtryck men bara halvrisigt som hon sa i alla fall, så jag överlever. Blev beordrar att gå och dricka en kaffe med mycket mjölk i alla fall för att få...

Min kropp är så svag just nu. Orkar bara sitta i soffan och kolla på tv. Har målat naglarna. Håller på med paketkalendrar och fortsätter på min stickning. Sen kommer kvällen ha gått och det blir äntligen måndag. Ska till läkaren, tömma mitt skåp på p...

Var och vägde mig hos sjuksköterskan idag igen. Hade gått ner två kg till sen förra fredag. Lycka, misslyckande, skräck. Hon undrade om jag fick i mig något alls, pratade om inläggning men typ psyk och det aldrig i livet. De bryr sig inte ens om man ...

Jag var hos studievägledaren idag i skolan. Utbildningen går inte att lösa så jag måste helt enkelt ta uppehåll. Måste bli sjukskriven. Känns som jag skrivit under min egen dödsdom idag. Känns så fruktansvärt tungt att lämna min underbara klass. Men ...

Fick tid på Capio på onsdag. Receptionisten var trevlig i alla fall och min läkare är så jävla bäst. Hade okej puls och blodtryck så det var bra. Ska få provsvar på måndag då jag ska tillbaka till läkaren. Varför är det enda som upprepas i mitt huvud...