att ha läppstift. 

Jag vet inte riktigt hur jag mår. Livet känns ju uthärdligt, men inte så roligt. Men jag börjar mer och mer se ljuset i saker. Jag har börjat längta efter saker igen. Sakna saker. Slutat vara bara en enda stor tomhet av ingenting. Jag är fortfarande ledsen, fortfarande arg, men jag är också glad, tacksam över att få leva, hoppfull. Jag vågar planera saker igen, vågar tänka att jag defintivt inte kommer att vara död om några månader. 

Jag längtar så vansinnigt mycket till hösten. Till vardagen, för jag älskar vardagen. Älskar att gå till skolan där i alla fall en drös av mina bästa vänner finns, varje dag. Hur vi bara slösar bort tiden tillsammans. Längtar efter rutiner och att få komma hem till människor jag gillar och dricka kaffe i höstmörkret. 

Läkaren från avdelningen jag var inlagd på senast ringde förresten igår, frågade hur jag mådde om och om mina mediciner. Om jag var säker på att jag hade så det räckte. Det har aldrig hänt förut, och jag blev glad för att hon gjorde det trots att det var över en vecka sen jag blev utskriven, att hon tänkte på det. Att det finns människor som bryr sig fortfarande. 

Jag är livrädd. För livet, för allt. 

Och så förbannat trött på att vakna och vara jag. Vakna med ångest, och känna att dagen bara är något som ska fördrivas. Den här dagen också, och den ska också ta slut och sen kommer en till. Men det är ju det som är livet. Dagar. Och jag väntar på dagen då allt ska börja kännas bra igen. Just nu känns det som om jag springer och håller andan. 

Hatar mig själv, hatar mitt fula äckliga jag. Önskar att någon annan stod där, någon söt, smal. Någon annan som inte är jag. 

Sitter inne idag och lyssnar på Familjen. 

läsa. 

En dag, såg jag inte längre alla vackra gator omkring mig. Jag såg inte hur vintern höll på att förvandlas till vår och hur solljuset sakta letade sig in över mig, in i föreläsningssalarna. Jag märkte inte hur alla omkring mig betydde så mycket för mig, skrattade inte längre tillsammans med dem. Gick runt som i ett kallt vakuum. 

Allt blev bara mörkt. Tills jag låg i sängen hela dagarna. Jag gick bara upp för att äta, resten av dagen låg jag, utsträckt i sängen. Tittade på tv. Längtade bort till en annan värld. Jag låg under täcket och grät på nätterna, grät för att jag bara ville att allt skulle ta slut. 

Men det var inte livet jag ville skulle ta slut, bara allt mörker. 

De senaste åren har jag inte tyckt annat än att jag är misslyckad, värdelös, ful, tjock som inte förtjänade att äta och jag tyckte till slut inte att jag förtjänade att leva. Allt som var jag skulle utplånas. Jag har inte förstått hur någon ens kunnat närma sig mig. 

Men det senaste året, det här halvåret när jag bara mått åt helvete och har betett mig åt helvete, har alla funnits kvar. De står där stadigare än någonsin. Som mina stenar i strid ström av ångest, sorg och leda. Jag har fått höra hur mycket jag betyder för alla. Hur speciell de tycker att jag är, hur underbar jag är. Hur personalen när jag varit inlagd tagit sig tid för mig de inte visade någon annan. För att de gillade mig så mycket sa dem. Ingen, ingen, har vikit en tum när jag tycker att de bara borde kasta sig undan så fort de såg mig. 

Sakta, sakta, börjar jag förstå. Eller i alla fall acceptera att det är vad de tycker. Kanske är det så, ändå, att jag inte är så fruktansvärd? Kanske är det som han sagt till mig, det är ju jag som ska vara jag resten av mitt liv. Och jag är bäst på att vara jag. 

Imorgon är det dags att ta prover igen för att se så att jag inte har leukopeni (för få vita blodkroppar) längre, vilket jag antagligen inte har. Men ser verkligen fram emot ännu fler blåmärken av nålar. 

Ibland, på tal om något helt annat, vill jag bara gråta för att jag är omgiven av så fina vänner. Så fina. Som inger så mycket hopp, som önskar att de kunde visa mig framtiden och hur bra den kan bli. Och det är vänner jag fått senaste året som betyder lika mycket som om jag känt dem för evigt. 

Ingen annan skulle förstå och ingen annan skulle gå 
en meter för mig jag behöver dig 

Och i natt, du måste tvinga mig ut 
jag ska bara följa med 
jag behöver dig 
och i natt, jag orkar inte va rädd mer 
du måste ta mig någon annanstans 
hör du mig

Promenerat längs strandkanten och lyssnat om och om igen på Stockholm. Tänkt och längtat till något, något jag inte riktigt vet vad det är. Velat lägga mig och gråta i strandkanten i solnedgången men fortsatt, fortsatt för jag ska klara det här. 

kärlek.