I tisdags orkade jag inte med livet längre. Jag tog en överdos och blev sen hämtad av ambulans. Fick kol. Blev magpumpad och efter tio timmar på intensiven blev jag inlagd på psyk igen där jag är nu.

dagen äter den som är svag

sen kommer natten, sen nästa dag

det finns dom som lever för framtid och lycka

jag har kommit hit för att sparka bort kryckan

spegeln på väggen, vem är det där?

hur kunde jag tro att jag var ensam här

är jag ett spöke, är jag ännu vid liv

är jag för tidig, har jag missat min tid?

Ibland känns livet som ett skämt. Min psykiater har... glömt (?) att skicka remissen. Så jag ringde för att göra egenanmälan, de sa att det var vädligt dåligt att jag inte redan fått en tid och lovade att en terapeut därifrån skulle ringa i fredags. Ringde någon? Nej, självklart inte. Ett tecken på att man bara borde försvinna?

Idag är jag helt darrig, för jag har inte tagit mina mediciner på flera dagar. Varför? Jag vet inte. För att, vad är poängen med den?  

Jag går sönder jag går sönder. Jag vaknar och är arg över att jag vaknat. För sömnen är min enda undanflykt i det här livet just nu. 

Jag är så förbannat trött på att känna så här. Snälla någon hjälp mig.  

somna in, natten är nära

jag kan vakta elden din, jag lovar att vaka över dig

här blir jag kvar, här finns ingenting jagar

här finns ingen som styr, i drömmen gör du som du behagar

här kan du gör allting själv, men inte vara ensam

för jag sitter alltid kvar bredvid

här kan du bära vad som helst, du är alltid starkast

och jag alltid lika stark som du

"Allt som finns kvar 
av mig 
är inom dig 
Så är vi jämt tillsammans"

När Barbro Lindgren var 10 år började hon i en ny skola. Det var en stor nybyggd skola och där satt hon i klassrummet en augustieftermiddag. Plötsligt så visste hon, att hon var tvungen att gå därifrån. Hon reste sig upp och läraren hjälpte henne på traven genom att fråga om hon inte mådde bra. Nej hon mådde inte bra, med böckerna trycka mot bröstet sprang hon hela vägen hem. 

De kommande månaderna spenderade hon i sin säng, där hon läste och drömde sig bort. Hon trodde aldrig mer att hon skulle kunna bli glad igen. Allt var mörkt och världen var en mörk plats utan den minsta glädje. Det fanns inget hopp kvar. 

Och jag har aldrig känt igen mig mer, i en tioåring, att en tioåring kan förstå hur det här känns. Jag menar inte att vara så negativ. Jag menar inte att vara ledsen. Men så här är det när man är deprimerad. Och jag är avundsjuk, verkligen, på er som inte har någon aning om hur det känns att inte längre ha hopp.  

Här bor jag i mina drömmar.

Och i min värld är alla lyckliga. Alla ser ut precis som dom vill för dom har äntligen förstått hur jävla vackra dom är. I min värld är alla lika rika och lika fattiga. Alla har vackra saker, alla har fula saker och alla är trygga och säkra. Där finns inga sjukdomar som själ liv, tankar och tid. Ingen rasism för alla är samma, samtidigt som alla är så fantastiskt olika. Vi alla. Just nu orkar jag bara leva i den här världen, så jag stannar där några dagar till.