Jag försökte vara normal igår. Det gick, men jag gick sönder. Idag ligger jag i sängen och väntar på bättre tider. 

Tack för att du sa att ni grät när ni fick veta. Att jag kan få förstå att jag är älskad. För du sa att ni bara vill att jag ska må bra. Och att ni grät. Och jag började nästan gråta. 

Idag var en sån där dag man kände att man inte borde vaknat till. Fast jag gick upp, och solen sken. Och jag tvättade alla mina miljoner svarta kläder som behövde tvättas för att jag inte hade någonting kvar att ha på mig. Och mitt hår är snyggt idag, jag får faktiskt tycka det idiotiska hjärna. 

Senare fick jag en så fruktansvärd panikattack, kunde inte andas utan stod bara i mitten på golvet i vardagsrummet och flämtade medan det kändes som jag liksom försvann iväg och höll på att svimma. Lyckades styra in mig själv på bättre tankar och fick kontroll över andningen igen. Sen fick jag in i helvete ont i huvudet bara. 

Nu ska jag ut, för jag har inte varit ute på fem dagar. Kanske möts jag av en ny värld? 

Jag längtar söderut och till sommaren. Till åkrarna i solnedgången, solstrålarna som tränger igenom varje korn av vete och varje stjälk av blommir. Springa i sanden som börjat svalna och se på den enorma röda solen som går ner över allt. Sitta i en bil och lyssna på David Bowie och bara låta livet skölja över mig. Sådär som det gjorde en gång i tiden, innan tankar om hur tjock jag är jagade mig varje sekund. Innan mörkret i varje sekund var mig hack i häl. Nu åker jag bil, springer, går för att komma ifrån mig själv. Så jag går miste om allt. För jag hinner inte stanna och smeka hästarnas sammetslena mular, leka med grässtrån och se något som är vackert. När kommer jag kunna stanna igen? 

Den här helgen har varit så fruktansvärt meningslös. I fredags träffade jag någon jag inte träffat på länge. Först hade jag det så himla bra, men sen kom allt det där mörka ikapp mig och jag bara grät och grät. Hon ville åka till akuten med mig igen men jag vägrade. För jag ska inte göra något dumt, kan det inte bara för göra förbannat ont ibland? Resten av helgen har jag legat i sängen och igår började jag kräkas. Jag har inget immunförsvar längre. Så idag missade jag en viktig sak i skolan och nu kommer jag få restuppgift och snart är det tenta men jag orkar inte plugga orkar ingenting. Herregud rädda mig. 

FAN. 

Inget allvarligt misstag jag gjort egentligen. Det kommer fler chanser att rätta till det. Men ibland önskar jag bara att något kunde få gå fucking lätt för mig. Men nej, mitt liv ska tydligen bara vara en enda lång motgång. Jag har förstått det nu. Tack.

Vänta, jag hade ju glömt bort en sak. Jag kan inte dö. För jag ska rädda världen ju. 

Alltså fan. Jag har så jävla fina vänner att jag måste svära. Vänner som står nära, vänner som inte står lika nära men som ändå finns där. De där som bara finns, som står kvar, som fakitskt orkar bära mig ibland. En mobil översvämmad med komplimanger, med hjärtan, "kära älskade du", hur vi går sönder tillsammans, stöttande, underbara citat om en himmel som aldrig tar slut. 

Men vet ni. Jag är för förblindad av sorg för att uppskatta det. Och det är förjävla sorgligt.