Remiss till psykiatrisk mottagning. Har ingen aning om hur lång väntetid det är dock, men tills jag får börja där får jag gå kvar på SCÄ i alla fall. Trodde det skulle kännas jobbigt att behöva lämna dom, men nej gud vad jag känner mig redo och färdig där. Ska träffa en psykolog där också som tydligen ska göra någon slags utredning, eller jag skulle göra något test. För att se om dom missat något tidigare. Ingen aning om vad de letar efter. Mer galenskap kanske?

Just nu gör det ont i hjärtat. Men jag har sett lite ljus idag och imorgon ska jag faktiskt gå till skolan. Har ångest, men jag måste. Måste ta tag i mitt liv igen. För det är värt att leva, har jag hört i alla fall.  

I natt kunde jag inte somna. Jag låg och vred och vände mig bland kuddarna. Satte på tv:n. Kastade av mig täcket. Stängde av tv:n. Stirrade ut genom fönstret en lång stund. Kröp ner under täcket igen och grät en skvätt. Stirrade upp i taket. Hela kroppen bara skrek och liksom ville inte ligga stilla, eller jo för jag var så trött att ögonen sved men min hjärna ville inte stänga av. Mina enda paus, sömnen. Ska den tas ifrån mig nu också?

Låg och tittade på tv hela natten och avundades alla. För deras hår, för alla deras underbara liv. Hur folk kan vara så lyckliga. Hur gör man? Räknar timmarna till jag ska gå till min psykiater imorgon, för att änligen få en remiss. För jag klarar inte det här länge till.  

Jag sitter här och lyssnar på Esbjörn Svenssons Trio - From Gagarin's Point of Wiev. Tittar ut genom fönstret för att märka att det har blivit vår. Att världen fortsätter, bara för att jag inte gör det. Bara för att jag är helt pulvriserad är inte alla andra det, inte samtidigt i alla fall. Och det är någon slags tröst kan jag tycka. Jag ska ta mig ur och igenom det här och bli stark och lycklig när jag väl kommer ut där på andra sidan. 

Men ibland är det som, både med sorg och ätstörningar, att man liksom klivit över en tröskel. Man vet hur det är där inne i det där hemska lilla instängda rummet. Och den vetskapen lämnar en riktigt aldrig. Man vet hur det är att plåga sig själv, att hata kroppen och försöka förinta den. Att ta steget tillbaka helt till fullo är nog omöjligt. Men däremot kan man stå på den där jävla tröskeln. Och därifrån ser man så himla mycket mer än alla andra, än man själv någonsin gjort. Då var det värt allt det där.  

Nu är jag hemma igen. Jag är ledsen, för jag saknar mamma, men det är skönt att träffa pappa igen. Jag är ledsen för att igår kom mitt liv ikapp mig på något sätt. Jag tänkte på alla mina födelsedagar. När jag fyllde 18 år, satt på balkongen och rökte och grät för att jag inte hade pratat med min pappa på flera veckor. När jag fyllde 19 och hade knappt pratat med min mamma och herregud det gör så ont att tänka på. När jag fyllde 20 år och var alldeles för smal men hade gått upp lite i vikt och hade sån ångest. 

Nu är jag lite rädd. För hur framtiden ska bli. På tisdag ska jag till min psykolog och få remiss någonstans, tills dess måste jag i alla fall överleva. Och jag ska göra det, genom att varje dag tänka på något som gör livet värt att leva. 

Som när solen står lågt en vårkväll.  

Mina dagar inlagd bestod mest i att ligga i sängen, gråta, få mediciner, bli dragen till matsalen för att äta och ännu mera gråta. 

Jag fick inte prata med en psykolog en enda gång under hela vistelsen. Men en skötare där, han var verkligen världens bästa. Medan jag grät tills jag nästan dog berättade han massa saker. Att det skulle bli bra. Att jag var stark. Att det inte var konstigt att jag mådde som jag gjorde, att jag ståt ut för länge men nu kom allt.

Han sa en annan bra sak också. När jag sa att jag tyckte att jag ver helt värdelös så frågade han vad jag mätte det i egentligen. Guld? Pengar? Och jag kunde inte svara. På vilket sätt är jag inte värdefull egentligen?

I går blev jag i alla fall utskriven och nu är jag hemma. Men jag får inte vara ensam så jag ska resa bort med min mamma. Jag har ingen lust med någonting alls, inget alls. Vill fortfarande bara att alla ska låta mig dö. Men jag fortsätter ta mina lugnande och försöker andas.

Och jag är glad av erfarenheten på något sätt. Att den där skrämmande platsen med galningar. Den var inte så skrämmande. Och folk var inte så galna. Det var bara helt vanliga människor som hamnat fel på olika sätt, precis som jag. Och personalen brydde sig verkligen, brydde sig om mig hela tiden.  

Jag vet inte om du känner igen det här, jag hoppas verkligen inte att du gör det, för det betyder att du också varit där. I det nattsvarta där vart man än vänder sig så finns bara väggar, samtidigt som tiden är så oändlig och allt är så stort och ogripbart. När det ligger som tjära i hela bröstet och en explosion av tankar i huvudet skriker att nu går det inte längre. 

I tisdags bestämde jag mig verkligen för att jag inte ville leva. Men någonstans långt där inne fanns ändå något, som sa åt mig att kämpa. Att du måste se soluppgången en gång till i alla fall. För det var det första du såg när du föddes och vaknade på BB. Så jag lät min terapeut ringa min mamma, som kom och hämtade mig och tog med mig till psykakuten.

Jag satt där i väntrummet, apatisk, eller jag satt inte jag låg i min mamma knä som ett litet barn. För jag behövde vara liten igen. Att sitta där var nog inte som jag tänkt mig. Jag trodde det bara skulle vara galningar överallt som skrek och kaos. Men det var ganska sansat. Med lite annorlunda inslag kanske, som ett par som kom in och kvinnan var upprörd över att hennes man tyckte att hon skulle läggas in där. Hon var även övertygad om att han skulle lämna henne. Senare blev de dock goda vänner igen. Men hon såg inte heller galen ut. Inte jag heller.

Efter en stunds väntetid fick jag komma in och prata med en skötare. Berätta att jag inte ville leva. Hon sa att hon inte förstod hur jag kände, men att hon hade respekt för det, och jag tyckte det var så himla bra. Det är så många som säger att de visst vet hur det känns att alla nog tänkt tanken någon gång. Men det är inte så. Jag har lärt mig att skilja på det där nu, när man kanske tänker tanken och när man verkligen vill dö. Sen fick jag i alla fall träffa en läkare som bestämde att jag skulle läggas in. På ett annat sjukhus. Så jag blev körd dit och sedan kom jag till avdelningen.

Allt var så konstigt. Dom gick igenom mina saker, plötsligt var jag bakom en låst dörr och hade ett blått plastarmband. Jag hade en säng på ett sjukhus som tillhörde mig. Plötsligt kände jag mig så... himla himla galen. Eller kanske normal och att jag inte hörde hemma där. När mamma gått la jag mig i sängen och grät och grät, fick sedan gå på ett fem minuter långt läkarsamtal. Göra en undersökning. Fick en atarax. Fick veta att de skulle kolla oss när vi sov varannan timme och sedan fick jag imovan och propavan och somnade olycklig. 

Nu har jag blivit inlagd, på psyk. För att jag sa att jag ville dö. Fullproppad med tabletter nu, så för stunden känns det bra och jag är lite groggy. Ska skriva mer sen när jag blir utskriven.

det finns dom som hellre krälar i skam än ber om en hjälpande hand

så bär mig fram

står du vid min sida fast det jag gjorde var dumt?

bäst att du håller mig hårt för jag har en tendens att ramla