Jag lever, eller så här: jag är vid liv. 

Idag ska jag plugga. Sen ska jag på födelsedagsfest och middag. Jag ska bli full och kanske somna i en snödriva på vägen hem. Det vore bra. 

Missade lunchen med min behandlare idag för att det var fel i tunnelbanan. Som vanligt. Stod nästan och grät på tunnelbanestationen för att jag var så arg, så jävla arg. När jag var en halvtimme sen ringde hon och sa att det blev för lite tid så jag åkte hem, gick som en apatisk zombie och dunkade ner i sängen. Grät i två timmar. Åt. Grät i en timme till. 

Livet har aldrig känts så tung som nu. Och det värsta är att jag inte ens kan förstå varför, varför? Är det något fel på mig?

Tro på mig och önska att jag överlever helgen. För det vill jag egentligen inte.  

Idag ringde min behandlare och frågade hur jag mådde. Och jag kröp upp i soffan, snörvlande som en 14-åring, med telefonen tryckt mot örat. Jag sa som det var. Att det inte alls är bra. Att jag inte alls ser någon poäng med att äta. Att livet lika gärna kunde ta slut. Och först sa hon att jag kunde ringa henne imorgon så att hon kunde säga åt mig att äta. Sen ville hon att jag skulle komma och äta lunch med henne imorgon. Så jag sa att ja jag kommer. Sen la vi på och jag la mig på sängen och bara grät och grät och grät så högt och mycket. Nu svider mina ögon. Men jag måste återgå till livet nu. Hålla skenet uppe för min familj. 

Det går inte bra för mig just nu. Fick kväljande dricka två näringsdrycker på SCÄ och jag ville bara gråta hela tiden. Jag sa att jag inte vill leva mer, att jag inte tycker att livet är roligt längre. Så jag ska dit på tisdag igen, så ska vi diskuter fortsatt terapi, dagvård, läkarbesök och bla bla. Och så ska hon ringa mig halv tre imorgon. För att se att jag lever antar jag. Jag kommer att leva då. Fast ibland önskar jag att jag inte gjorde det. 

Jag skäms och hatar mig själv för att jag skriver det här. Men jag vågar inte säga det till någon, så jag skriver det här. För jag ska ur det här, det här också.  

I går kväll när jag gick ut från bion, och snön virvlade ner bland gatlyktorna över Medborgarplatsen. Mina gamla välbekanta kvarter. Dom där kvarteren som någonstans är jag. Där gick vi och höll i hand, så fint och så mycket känslor som bara ligger inkapslade i mig. Som inte får utrymme för jag vet inte hur man gör. Alla mina känslor bara sväller ut över alla andra. 

Men de senaste dagarna har jag inte ens orkat prata med mina vänner. Bara en enda, den äldsta som ring massa gånger och som hade bra nyheter. De andra orkar jag inte prata med. För jag vet inte vad jag ska säga. "Hej jag vill dö, hur mår du?"

Snart ska jag ut. Till SCÄ och vad som händer där har jag ingen aning om. Jag vet inte vad jag ska säga, vad hon ska säga. Jag vet ingenting just nu förutom att mina händer är så iskalla och att klumpen i magen bara växer sig större och större och tränger upp genom bröstet.  

Idag stannade jag hemma från skolan för att försöka vända mitt liv rätt igen. 

Skitsamma om jag är ful. Skitsamma om jag är värdelös och alla hatar mig. För det går inte att leva ett liv utan mat, det går inte hur mycket jag än inbillar mig det. Sen vaddå går inte, vem vill leva ett liv utan mat? Jag gillar mat egentligen, även om jag omöjligen kan erkänna det just just nu.

Nu har jag ätit frukost och har så mycket ångest att jag vill explodera. Fast det kan man ju inte, och det gör man inte. Inte av sig själv.  

Idag ser jag ut som ett spöke. Mitt ansikte är vitt och mina ögon stirrar ut som ur svarta ögonhålor. 

Idag tycker jag att livet är ironiskt. För det kan vara så vackert, med all snö och tända ljus och vänner. Så hur kan det bli så fel? Ibland tror jag att jag lever utanför den här världen. Jag får gå runt här, men aldrig riktigt delta. Jag måste hålla mig på en armlängs avstånd från alla känslor som finns i den här världen. Det får inte bli för mycket sorg, inte för mycket glädje, inte för mycket mat och inte för mycket värme och kyla.

För det är så jag känner det. Mitt liv är underbart, livet är underbart, och hemskt. Men det är inte för mig. Jag är mer som en biroll, som försökt spela en huvudroll men det fungerade inte för då kraschade jag in i väggen.

Idag känner jag mig som ett spöke. Och jag ska bli ett vandrande spöke.  

Jag har en sån fruktansvärd svacka just nu. I går satt jag hos min behandlare och mitt i samtalet satt och stirrade ut i luften. Då undrade hon vad som hände och jag bara grät och grät. Hon kom med näringsdrycker och tvingade mig att dricka en. Där jag satt som ett litet barn med den i handen bara så att hon nästan satte sugröret i munnen på mig. Jag är så tacksam för att hon är så bra mot mig.